Hello vänner, Igår var jag med på Charles fotbollsträning och blev så sjukt tacksam över allt engagemang såna här föreningar skapar. Föräldrar som är fotbollstränare, som går tränarutbildningar och sitter i whatsupgruppen hela kvällarna för att planera nästa träning och nästa match. Västar som delas ut. Koner som sätts ut. Alla hjälps åt. Vår huvudtränare här i klubben för vår 15-grupp är så ENORMT engagerad och lägger sitt hjärta och själ varje vecka på att barnen ska få så bra träningar som möjligt utefter sina egna förutsättningar. ALLA SKA MED är klubbens motto vilket är väldigt fint och ovanligt. Det är nästan 100 barn i vår grupp och deras mål är att så många som möjligt ska spela fotboll upp i sen ålder - att så många som möjligt ska tycka det är kul helt enkelt. Oavsett hur bra man är. Att den som har svårt att hålla fokus ändå får vara med. Osv. Rickard är ju också tränare och jag beundrar honom och våra andra vänner - ja alla föräldrar som är tränare. VILKET TÅLAMOD de har! När jag växte upp var jag ju inte med i någon förening så här. Jag har aldrig haft kioskservice eller varit iväg på cuper. Golfläger någon gång i Landskrona men inte så mycket mer än så. Jag levde ju för Kulturskolan och var där varenda eviga dag. Dansade. Spelade piano. Spelade teater. Var biljettrivare. Var blomsterflicka. Var gruppansvarig. Eller bara satt kvar för att vara i miljön. Det var och är fortfarande det bästa jag vet, den där energin i ett omklädningsrum i en dansskola eller Kulturskola. Nu får jag lära mig en annan stämning och annan energi genom fotbollsklubben och innebandyklubben och allt är nytt för mig. Men jag älskar det faktiskt, det trodde jag helt ärligt inte innan. Att jag genuint skulle älska att lägga 5 timmar en lördag utomhus i snålblåst på en fotbollsplan. Livet ändå va!
