Usch jag lever med sån ångest för döden för tillfället, det är sedan farfar gick bort och de senaste veckorna men framförallt senaste dagarna har det blivit så mycket värre och jag har en sån hemsk känsla av att någon nära mig ska gå bort. Brutalt att leva med. Antagligen har det med veckan som kommer att göra.... det är ursättning, vi ska kliva in i farfars hem tillsammans och lite annat jobbigt som bara måste göras. Jag var där kvällen innan begravningen med pappa lite snabbt, hans vita solglasögon från vårt bröllop låg fortfarande på bänken i hallen och de var det första jag såg. Inte så konstigt med tanke på att denna bilden hänger utanför vårt sovrum och är det första och sista jag ser varje dag. Vi delade ju ut fina, fula, tokiga solglasögon till alla gäster utanför kyrkan med texten "Låt inte vår kärlek blända er - ta solglasögon som skydd" och farfar valde de där vita... hans humor alltså... Den låten han framförde till oss på vårt bröllop var en av låtarna på begravningen, så allt hänger liksom ihop för mig... Hur som, jag har ett så bra och fint liv och är så oändligt tacksam över det för tillfället. Vaknar varje dag och tar in hur magiskt liv jag har, med världens bästa man och partner och våra fina, fina söner. Gode gud, låt det aldrig hända dem något. Eller oss... eller våra föräldrar, syskon eller mostrar eller fastrar osv osv osv. Paniken över att något skulle hända någon just nu alltså... ahhh. Grät så mycket när jag såg Linnéas "Dansa på min grav" på Så mycket bättre också. Den som är kvar måste leva vidare... så rätt, så viktigt men så hemskt. Ingen peppig start på måndagen eller veckan men det är så jag känner nu, hoppas på att dagens gos med August, uteträningen och mammalunchen boostar upp.
