Tack för er kärlek och omtanke, det är och har varit en tung tid för mig till och från och sorgen kommer nog slå hårt vid många tillfällen det närmsta året... Nu är det en sån där konstig vakuum-tid fram till begravningen som väntar och jag måste säga att barnen hjälper mig igenom mycket. (Fortfarande SÅ ovant att säga "barnen" istället för Charles!!) Jag försöker berätta för både Charles och August när jag är ledsen att mamma är lite ledsen nu och att det är okej, ibland är man ledsen och att det inte har med dem att göra och att det inte är deras fel... Charles är ju 3 år och 2 månader - någon som har några tips och råd hur man pratar med honom om allt detta? Vi har inte sagt något än men han lekte ju ofta med min farfar när vi var hos mamma och pappa och han pratar om honom ofta även här hemma eftersom han minns vilka tavlor eller leksaker han fått av "Haj Kaj" som han kallar honom... Jag tror det ä viktigt att jag berättar för den här lilla älsklingen också kring allt även om han är så liten, att han får höra tryggt att mamma är ledsen men att det inte har med honom att göra. Idag är dock en bättre dag för mig, jag känner mig lite lugnare och starkare i allt och har inte haft några möten eller sociala kontakter alls idag, bara varit hemma själv och tackat nej till lunchdejt med de andra mammalediga. Behövde en social paus efter dagarna i Stockholm men även i alla tankar som snurrar hela tiden nu. Så jag har gått en lång promenad med August, kollat på partiledardebatten från Aftonbladet, jobbat en del när A sov, lagat ugnsomelette till lunch och lyssnat på lite poddar och nu ska vi promenera och hämta storebror på förskolan och gå hem och göra eget fluff-slajm för första gången. Något Charles lärde sig av Lilly på middagen i fredags, spännande...
