I helgen åkte vi till Småland för att fira Rickards bror som fyllde 40 och det firade vi bland annat på en hockeymatch med alla barnen. Jag är alltid så peppad innan men väl inne på plats så skrev jag en text när jag hade kommit till en insikt:Jag gillar inte gå på hockey, det är mycket ljud, jobbigt ljus, allt går så snabbt på isen och är så intensivt och min hjärna tröttas ut. Framförallt som högkäsnlig... Varför går jag ändå? För jag älskar att dela upplevelser med mina barn och jag älskar att se hur min man älskar att få ta med familjen på dig hockey, något han nog drömt om ett helt liv… jag älskar att se mina barn stirra storögt och försöka förstå spelet, förstå vad som händer och sjunga med i alla låtarna… jag älskar att titta på hur de byggt upp eventet runt matchen, allt från hur hockeypucken levereras in på plan av en liten husqvarna gräsklippare till mig introt med eld och musik och lampor och musik som sedan snabbt ska monteras ner och bort från isen. Allt för 30 sekunders intro… sånt tittar jag på med stort intresse. Och så älskar jag när hv71 gör mål och alla jublar, den glädjen och gemenskapen som 7000 människor delar när pucken sitter i mål är fantastisk att se och uppleva!! Och då stirrar jag rakt in i mina barns glittrande ögon och känner att det är värt det. För upplevelsen att dela det med dem. Och med Rickard.Så, på något sätt gillar jag kanske ändå att gå på hockey? Eller?
