OJ vilken vecka men herregud så utvecklande!! I tisdags hade jag ENORMT motstånd mot att ta mig ut på min intervall-tur. Jag kände mig sur, tyckte synd om mig själv, var liksom nästan ledsen för det var så SYND om mig som skulle behöva träna... JAG VILLE IIINTE helt enkelt - eller min hjärna ville inte... Skickade denna bilden till mamma och det ser ju ut som jag är helt svartmålad i ansiktet, haha. FÖR SÅ MÖRKT VAR DET UTE?!! I gråa januari.. Så här såg jag ut innan jag gick ut. Ser ni SÅ SYND JAG TYCKER OM MIG SJÄLV?? Haha, betedde mig liksom som ett tjurigt barn... Men till slut tog jag mig ut, stampade runt som ett argt bi och sa till hjärnan att jag tänkte minsann INTE springa som uppvärmning idag. Nej, jag skulle gå. Och gör de absolut enklaste intervallerna jag hade i mitt gamla schema. Jag visste att jag kommer komma på bättre humör och känna mig både mer motiverad och starkare om jag satte på min playlist men jag VILLE inte bli på bättre humör. Jag ville vara fast i det tjuriga men visste inte riktigt varför.. Men efter 5 minuters promenad satte jag på min uppvärmingslåt... Och efter ytterligare 5 minuter började jag springa så smått tack vare musiken... och vips så kom bättre och bättre låtar (jag har ju byggt upp listan så...) och helt plötsligt brände jag av 11 intervaller med maxpuls - jag kutade allt jag kunde i 20 sekunder och vilade 10 sekunder emellan. Och efteråt började jag gråta för jag insåg vad det var som hade känts så jobbigt. Jag har nämligen anmält mig till Engelbrektsloppet om 3 veckor tillsammans med Yolitagänget som körde en svensk klassiker förra året - ni vet när jag hakade på och körde sista 3 milen på Vasaloppet spontant? De drog med mig på Engelbrektsloppet som är 6 mil och jag har inte stått på längdskidor på ett år. Och innan dess inte alls. Och jag äger inga längdskidor. Och alla staktränar och åker rullskidor och springer 2 mil och jag kände mig bara livrädd och värdelös och som att det aldrig kommer gå för alla andra är så mycket starkare, snabbare och bättre än mig... MEN - när jag insåg att det lät så här i mitt huvud förstod jag att det var hjärnspökena som pratade. Jag var rädd.Rädd för:Att misslyckas - vad händer om jag inte klarar det? Att bryta ner kroppen - jag fastnade ju ett enormt smärtskov efter Vasaloppet30 förra året, är det värt det?Det praktiska - jag måste köpa skidor för det gick tydligen inte att hyra, var gör man det och vad ska man ha? Har jag råd och är det rimligt att köpa det? Jag har inga skidkläder för längd heller, lånade ju ihop allt spontant förra året, vad ska man ha för handskar och byxor nu igen? HJÄLPDet sociala- vi är 10 tjejer och 4 män som ska åka upp - alltså 4 av tjejerna ska ha med sina respektive och det blir väldigt intensivt att åka bil upp tillsammans i 2 skåpbilar i 8 timmar och sen bo alla tillsammans i en stuga - orkar min HSP med det? Kommer inte sova en blund natten innan loppet när jag bor med så många, det vet jag - MEN jag vet ju å andra sidan att jag kanske inte hade sovit ändå av nervositet så det spelar ju faktiskt egentligen ingen roll. Men kommer jag känna mig trygg? Är det FÖR stort hopp att gå från att inte våga bo med någon annan än min familj till att bo med 6 tjejer en gång i början på 2024 och känna att det gick bra - men nu helt plötsligt bo 14 pers tjejer och killar - som jag inte känner jätteväl - tillsammans 2 nätter mitt i ett lopp? Jag kommer liksom känna av ALLAS energier inför loppet. Vad ska jag träna dessa sista veckorna innan? Kan jag bara träna mina vanliga pass så som jag hade tänkt eller måste jag öka upp nu? Jag hinner inte det? Jag orkar inte det? Men har jag uthålligheten att åka 6 mil på skidor? Klarar min kondition det? Jag trodde inte det var rep-tider och tänkte ta det i min lugna takt med långa pauser och att ta av skidorna och gå i nedförsbacke men fick precis reda på att det var 8 timmars gräns på loppet. Jag åkte ju mina 3 mil förra året på 4:16 i lugn och ro - nu måste jag öka upp rejält - det gjorde mig livrädd!Osv osv osv, hjärnan bara malde på med alla rädslor MEN när jag hade gråtit klart kände jag att detta är ju en utmaning jag VILL göra. Jag vill gå emot alla hjärnspöken som styrt mig så länge och lurat mig att jag "inte kan" så jag tog upp telefonen och smsade en av tjejerna i gruppen och sa precis som det var - skrev ut varenda hjärnspöke (och jag känner inte ens denna tjejen speciellt väl men hon känns så himla fin och har min typ av energi så jag var modig och skrev ändå) och fick så kloka svar och vi bollade. Sen började jag kolla upp det praktiska - mina kompisar säger att jag måste blunda och åka i nedförstbackanra för det tar för lång tid och för mycket kraft att hålla på att ta av skidorna och gå nerför och man tappar fart. Livrädd - men jag bestämde mig för att det ska gå.. Punkt slut. Jag vill prova.Så. Igår var jag och provade ut skidor och pjäxor och stavar. Jag åt lunch med en annan tjej som kunde hjälpa mig låna ihop kläder. Detta ska gå och det viktigaste för mig är att jag vågar prova. Är modig nog att hänga med och prova. För jag vill aldrig mer leva mitt liv utifrån rädslor och hjärnspöken - så trött på det. Jag vill inte tacka nej till saker som känns KUL för att min hjärna ska lura i mig att jag är rädd.Klarade jag detta spontant ska jag väl klara det här: Visa detta inlägg på Instagram Ett inlägg delat av Johanna Kajson (@johannakajson)
