Igårmorse var det först en ljuvligt morgon, jag bytte propp i proppskåpet och satte på mig träningskläder direkt inför lunchens pass hjärnan ville lura mig till att jag inte skulle orka gå på. Kände mig liksom ON TOP of things... tills allt sket sig precis innan jag skulle köra barnen till skolan och båda grät av olika anledningar som jag inte kunde hjälpa dem med eller lösa. Bara inse att klockan tickar och jag blir tydligare och tydligare med att ni kommer komma för sent om vi inte åker nu...."Det är okej för mig att ni kommer för sent (för de gör dem ALDRIG) men det är upp till er" (för mina barn AVSKYR att komma för sent - vill inte ALLS göra det "felet" Nästan till det extrema att jag vill att de komma för sent någon gång för att lära sig att det inte är någon fara men det var inte mitt mission idag, haha.).... Stressade, ledsna och oroliga skyllde de allt på mig i bilen och då brast det för mig och jag blev arg och sur och gnällig jag med. Så då grät de ännu mer. och sen gick det åt helskotta. Ena barnet lyckades samlar sig och gå iväg till skolan precis i tid, något oförberedd för ett glosförhör och ingen skön känsla att kramas hejdå. Men så är det ibland. Andra barnet började gråta ännu mer och fick panik för att ingen skulle se honom gråta - varpå klockan tickade lite till och barnet börjar inse att nu kommer vi komma för sent hur vi än gör om han inte lyckas sluta gråta NU och det går inte. Lilla plupp.... jag visade lugn, trygghet, att det är lugnt, det är ingen fara, tröstade och och lugnade... han viskade in i kramen i min nacke "jag vill inte gå in i klassrummet, jag tänker inte, jag vill inte, snälla tvinga inte mig" och jag tröstade och gav empati och förståelse om och om igen men sa att man måste gå i skolan och det kommer gå jättebra att gå in i klassrummet. Det är ingen fara att vara lite sen, de vet varför och det kommer gå SÅ bra. Lugnande, tryggande men ändå empatiskt för känslan han hade. HELA MITT SYSTEM i kroppen får helt ärligt PANIK när mitt barn viskar "snälla tvinga mig inte" men det finns ju några situationer där vi faktiskt måste tvinga. Man måste gå till skolan. Man kan inte skippa skolan (och i framtiden jobbet) för att man är någon minut sen och är ledsen och rädd att någon ska säga något om det eller att någon ska se att man gråtit. Det är okej att gråta. Det är okej att ha gråtit. Det är okej att komma någon minut för sent när det sket sig någon gång ibland. Då skiter man inte i det utan man ber om ursäkt och smiter in. Det är okej. Det är ingen fara. Men man går inte hem... En pedagog hade varit ute hos oss i kapprummet så hon visste att vi var på plats och försökte få med honom in men han kunde inte sluta gråta och vägrade gå in om han grät. Så jag fick sitta stilla och tryggt och finnas där för honom tills han till slut kunde samla sig och ta sig igenom obehaget av att gå in ändå. Fastän han inte ville. Och sen stod jag i smyg och spanade in i klassrummet när han smet fram till sin plats (som oturligt nog var längst fram i klassrummet just nu, kan förstå känslan att behöva gå längst fram men han gjorde det och han satte sig och snälla fröken log och sa godmorgon August.) Obehagligt - ja - farligt - nej. Han tog sig igenom det obehagliga. Heja!Men... Jag grät ju när jag gick ut från skolan, hela mitt nervsystem som jag satt på paus allt vad jag kunde genom processen - hjärnan som hade blivit triggad av orden "snälla tvinga inte mig" och det obehagliga för MIG att inte kunna svara "nej det skulle jag aldrig göra" utan behöva - faktiskt - tvinga. Säga "jag vet att du inte vill men vi måste göra så här". Jag ville kräkas i min mun. Och min kropp triggades av allt och reagerade med PTSD och trodde den var igenom något helt annat. Jag har sån förståelse för detta nu, det är vad det är. För varje gång jag kan trygga min kropp genom obehaget och få den att förstå att detta är ingen fara så läker jag. Men när jag samtidigt måste gå emot det JAG hade behövt göra - att INTE tvinga - så blir det tufft. Men föräldrarskap går före allt - SÅKLART. Och jag fick ta hand om mig, mitt nervsystem och låta tårarna rinna efter... Delade mina tankar på instagram efteråt och fick ENORM respons av många högkänsliga föräldrar som håller med om att nervsystemet kan panika i såna situationer - med eller utan trauma och PTSD i bagaget. Det är så himla viktigt att reglera sig efter en sån händelse oavsett och det är något jag lärt mig senaste åren. Funderar på att skapa en kort, enkel kurs för högkänsliga på Livet pågår kring detta med att reglera sig som högkänslig. Men om föräldraskap då - Att finnas där och trygga IGENOM istället för att gå därifrån så "släpper de säkert det sen" när ett barn upplever oro, rädsla, gråter osv. har alltid varit ENORMT viktigt för mig men någon många andra vuxna omkring min missförstått för "daltande". Det är INTE det emotionellt, närvarande föräldraskap handlar om. Jag skulle inte heller tillåta att mina barn sket i det viktiga eller roliga för jag vill ju lära dem gå igenooom känslor. Varken undvika det jobbiga för att slippa känna känslor eller stänga av känslor och göra det ändå. JÄVLA SKILLNAD!
