Foto Linda-Pauline Endometrios, en konstant smärta som bara kan beskrivas som att någon valt att ta en gigantiskt köttkniv som de slaktar dina äggstockar och livmoder med då och då. Ibland dygnet runt, ibland tror du att du fått en paus och då hoppas du naivt att det kanske är över, du kanske äntligen är symptomfri och kan få leva ett normalt liv utan piller, en anpassningsbar kalender och en sänkt, kroppslig känsla som om du förblöder och blir svagare och svagare. Men den som står med köttkniven inne i mig hånskrattar nog varje gång jag får en liten, liten paus från smärtan. Några minuter, några timmar och ibland när jag har tur - några dagar... sen dyker den upp igen, den stickande, huggande, skärande och grävande smärtan och allt börjar om igen. Man ser inte på mig att jag lever med kroniska smärtor, många märker det nog inte ens för jag har bestämt mig för att ignorera smärtan och leva på ändå. Gå på stan med magont, leka med barnen med magont, köra bil med magont, jobba med magont, gå på fest med magont, le in i en kamera med magont, träna med magont... Bättre att ignorera och pressa in en ”normal” känsla i att göra allt med smärta. Men ibland går det inte. Ytterst sällan tillåter jag mig känna mig ynklig, ledsen, trött och arg över att jag lever så här. Ytterst sällan säger jag något alls - jag bara vänder ryggen till dem jag är med och håller krampaktigt i något bord eller en vägg medan jag profylaxandas mig igenom ännu en våg av smärta som gör så ont så någon ovan skulle vara säker på att man skulle svimmat - eller att kroppen ska slitas itu på mitten. Tyst andas jag igenom och vänder mig tillbaka igen som om inget hade hänt, det är mitt normala. Idag orkade jag inte det, idag vill jag bara gråta för helvetet som är igång igen. La upp denna texten på instagram ikväll och det är precis så jag känner just idag, jag känner mig matt, trött, yr, illamående, svag, som att jag håller på att förblöda, äcklig, ledsen, irriterad, förbannad och uppgiven. Livet med endometrios är skit.
