Nej, just nu är jag lite off på balansen i livet under veckodagarna... Helgerna har varit magiska i år men just vardagarna på dagarna har blivit helt annorlunda och jag märker att jobbkvoten ökar (mitt eget fel såklart och nu rusar vi in mot min högsäsong inom bröllopsbranschen OCH en poddlansering av säsong 2 av Drömbröllop...) men framförallt så insåg jag inte hur stor skillnaden skulle bli när A började äta riktig mat - för där rök massor av min jobbtid och det blev massor med mer kladd, tvätt, städ, disk, plock och röj... Och jag trivs inte i kladd och stök så jag plockar och plockar och plockar och tror jag ska hinna med lika mycket träning och jobb som vanligt. Ibland mer - för min hjärna slår slint och tänker "jag är mammaledig jag borde ha all tid i världen att hinna träna och röja" - men riktigt så är det ju inte. Innan kunde jag tajma en poddinspelnign eller ett telefonmöte med när A tog flaska ibland eller en promenad men det funkar ju inte längre. Såklart. Att fixa mat, värma mat, mata, städa undan/ diska undan och sedan eventuellt byta kläder pga kladd eller kräk tar tid och såklart sover han mindre också så jag borde ju insett allt detta tidigare kan man tycka. Sen har jag trillat dit på lite andra dumma tankar också. Att jag ska hinna träna varannan dag och ta en lång promenad de dagarna jag inte tränar. "Jag är ju mammaledig, jag borde ha all tid i världen även om jag jobbar för jag har ju förlängda tider på föris". Hrmmm ja det funkade i höstas men det funkar inte nu och idag förstod jag att jag håller på att driva mig själv till vansinne av stressen i min hjärna. Min hjärna som är så SVÅR att stänga av. Eftersom jag missade bootcamp igår så kände jag mig stressad mentalt för att jag inte tränat än denna veckan och tryckte därför in styrketräning på August rum medan han satt på golvet bredvid och tittade på, sen drog vi ut med löparvagnen (bara att hämta chassit ute i boden, montera om och allt det där med en grinig bebis tar ju på krafterna men det tänkte inte min hjärna på) och jag kände ganska snabbt att varken flåset, orken eller huvudvärken skulle palla med det - eller August som inte ville somna utan mest var gnällig och grinig. Så jag saktade ner och promenerade istället, gick ner till havet och försökte njuta av att dra in dagsljus och frisk luft. Provade springa lite till och det kändes härligt att kunna springa på stranden - även om kroppen egentligen skrek "STOPP". Men jag är så van vid att köra över mina signaler när jag är sån här - jag bara kör över att jag redan imorse kände både i magkänslan och hjärnan att jag borde vila, ge mig en träningspaus. När jag kom hem med en fortfarande vaken bebis och skulle montera om allt igen så gled åkpåsen med August i ner mot golvet och då brast det för mig och jag bröt ihop och bara grät och grät för jag kände bara att jag oooorkar inte hålla på så här mer. Jag orkar inte med MIG SJÄLV. Jag orkar inte med min hjärna. Allt detta är mitt eget fel och det är exakt det som gjorde att jag inte kunde sluta gråta. Delade med mig på instagram och fick SÅNT GENSVAR av otroligt många som kände igen sig.. Som också håller på och försöker få in allt och lite till i sitt liv. Men som känner att balansen inte stämmer, att man inte hinner med allt på dygnet ändå. Att man misslyckas på flera plan hela tiden. Och eftersom jag hade visat upp god müsli, glad unge, härlig löptur på stranden osv på instagram kände jag att det blev viktigt att dela med mig av mina tankar, tårar och känslor för att påminna andra om att så här kan det också vara. Fick sååå många svar. Pepp och kärlek såklart men framförallt så många som tackade mig för att jag visade detta också. Någon hade gråtit till min förra story från stranden för hon hade inte kunnat träna på flera veckor och blev så ledsen (och avundsjuk? Kände sig misslyckad?) men sen såg hon nästa story och blev påmind om att allt är inte verklighet på instagram. Många lägger bara upp "the good times". SÅ VIKTIGT ATT PÅMINNA VARANDRA OM LIVETS ALLA SIDOR... Detta är bara en bråkdel av vad min hjärna jagar runt varje dag/ vecka. Just nu känns det som min hjärna går på högvarv jämt och även om jag väljer att t ex ligga kvar och vila/ försöka sova med August på hans nap så går min hjärna ändå på högvarv och jag smygjobbar genom mobilen. Min hjärna är i stress enormt mycket under dagarna inser jag, och det måste få ett slut. Det måste finnas pauser - inte bara fysiska utan för hjärnan med. Riktiga pauser. Jag har gjort såna här prioriteringslistor förr men tappat bort dem längst vägen märker jag. Trillat dit på matångest och träningsångest och lagt till lite miljöångest på det. Det första jag ska göra är att byta ut ordet "måste" och även "borde" till "jag vill". För jag VILL träna. Men ibland hinner man inte göra allt man vill. Och det är okej. Och ibland säger kroppen att den behöver vila och då är det också okej. Jag måste gå tillbaka till att lyssna på min kropp och själ, var såå duktig på det ett tag men har tappat bort det igen märker jag. Jag VILL jobba, men jag vill göra det på bestämda tider och jag vill nog våga mig på en nanny ett par timmar i veckan så att jobbet verkligen får fokus då. Idag kan jag aldrig träna, laga mat, städa, plocka osv när A sover för då måste jag alltid jobba. Så jag måste alltid tajma in sånt när han är vaken typ, så dumt. Funkade i höstas men nu är han stor och vill leka, stå upp, gå på upptäcksfärd och som sagt - ätandet och kladdandes tar ju sin tid varje dag. Och att jag inte ha någon som helst stund på dagen där jag faktiskt vilar hjärnan funkar inte. Jag vill faktiskt plocka undan stök och kladd också, jag mår bäst av det. Men jag vill (okej här funkar ju nästan ordet "måste") träna bort att bli stressad i hjärnan av stök jag inte ens ser. Om vi kom in från promenaden och alla kläderna slängdes på golvet i tvättstugan så vill jag kunna stänga dörren och sen inte bry mig ett dugg på att där är kaos inne - tills tiden finns att jag eller Rickard kan ta det t ex på kvällen efter läggning. Jag vill kunna låta disken stå i diskhon där jag inte ens ser den - istället för att maniskt plocka undan, jag vill kunna låta en ren diskmaskin vara full istället för att det kliar i kropp och hjärna att plocka ur den så fort den är klar. Sånt där kommer ge mig mer vila i hjärnan - om jag kunde lära mig det. Många tankar idag, men det är en början.
