Söndag, VM-finalen hägrar och jag och Rickard fick sova ut till tio medan mamma och pappa tog kidsen från 08 när vi lämnade ner dem en våning ner.... Att få avlastningen från mamma och pappa är guld värt, de gick upp och röjde i köket och tömde diskmaskinen och slängde in alla lakan från gäststugan i tvätten... Små grejor som gör enorm skillnad när man själv är för svag för att orka bära en frukostbricka från uteplatsen, idag vinkade vi dock hejdå till dem och alldeles strax kommer Rickard föräldrar hit och ska få träffa lillebror för första gången... Charles är så taggad och har spanat ut på parkeringen hela dagen. Imorgon är det dags för återbesök hos läkaren och även om jag fått sova okej inatt och framförallt tanka på sömn imorse känner jag mig lite slut vilket inte är så konstigt men jag har ingen feber och det har inte blivit sämre iaf så jag hoppas innerligt att det vänt...Tack för all pepp och omtanke, jag är rätt positiv ändå för jag tänker att det kunde varit myyycket värre. Jag har ju kunnat vara med och mysa och fixa massor här hemma som jag inte tog för givet innan så det är ändå okej med infektionen trots allt - värre med mardrömmarna som åkte på efter undersökningarna men jag försöker fokusera och skaka av mig dem och hoppas att det släpper igen men någon frågade om jag verkligen är så hiiimla glad och om allt är så rosaskimrande som jag beskriver det (upplever inte att jag beskriver precis allt så rosaskimrande just nu men det kanske jag gjort? Tror det är för att de delarna som är jobbiga för mig orkar jag inte riktigt skriva om just nu så det kanske är därför? Amningen, det fysiska och så blev så jobbigt sist jag skrev om det så det behåller jag för mig själv och kämpar med och visst tusan gråter jag varje dag, flera gånger om dagen - och jag skrev ju om babybluesen så nej allt är inte rosaskimrande men mestadels är jag ofantligt tacksam och lycklig.) Nog om det, jag fick en sneakpeak av Lisa från fotograferingen och denna familjebilden fångar väl precis hur vi känner oss här hemma - som världens käraste, lyckligaste och makalöst tacksamma Team Kajson. Tack Lisa för bilden! För återigen kan man känna flera känslor på en gång, vi tittar på våra barn och känner så tacksamhet flera gånger om dagen över att just vi fick bli denna lilla familj. Vi kramas, gör high five och teamar allt vi kan. Och även om det finns plats för hormongråt och kämpande känslor för min del också så är det ju en del i det omtumlande med att få barn. Nu hör jag killarnas farmor och farfar en trappa ner, måste smita ner och säga hej och fika lite <3
