För 5 år sedan tog jag min första spruta i den IVF-omgången som skulle komma att bli Charles, så otroligt att det kan funka - att man kan få den där viktiga hjälpen!!! Det var vår tredje IVF-försök och jag var på en skärgårdsö låååångt utanför Stockholm och tog sprutor mitt under bröllopshelgen jag anordnade i ett hörn i ett kök för där fanns liksom ingen annan plats eftersom vi var på en dansbana utan toaletter. Jag var både peppad och pirrig och rädd på samma gång. Mest rädd för jag orkade inte med att det inte skulle gå en gång till... Foto Lisa Wikstrand Jag ringde den där IVF-kliniken idag för jag har fått för mig att det lilla guldägget som finns kvar i frysen och jag vet inte vad man gör med det. (Vi fick ut två den där sista gången och ett blev Charles och ett hamnade i frysen och det trodde vi skulle bli lillasyster.... Men som fick vi ju magiska August på egen hand efter lite kämpande så ägget ligger kvar.) Vi tänker ju att vi inte ska ha fler barn men det känns ju helt klart konstigt att där är ett 5-dagars embryo i Stockholm efter all den där kampen (blev inga som överlevde på första försöket och jag blev så extremt överstimulerad andra gången så de ville inte plocka ägg eftersom det var så smärtsamt för mig). Foto Sara Landstedt/ Dayfotografi När jag var hos en osteopat i måndags (mer om det senare) så skulle jag berätta om hela mitt liv i korta drag - allt som kan ha haft betydelse för mitt mående idag och ja - det blev en LÅNG lista. Som hon sa "It´s a lot", och resan från operationen där de sa att vi nog inte kunde bli gravida utan hjälp till att idag sitta här hemma med två fantastiska sönder är både lång och kort. Men det är så skönt för när jag ska prata om trauman och smärta så upplever jag ändå inte att den ofrivilliga barnlösheten och IVFerna är det längre på det sättet, det är sorgligt att det var tufft och minns exakt känslan och smärtan varje gång vi misslyckades men det är liksom inget trauma/ smärta/ sorg jag bär IDAG om ni förstår hur jag menar? Samma sak med vissa utmaningar kring graviditeterna, förlossningarna och eftervården som jag berättade för henne om i måndags. Där finns absolut situationer och stunder och minnen som är sorgliga och var smärtsamma men de är inga trauman jag bär idag - jag mer konstaterade "det här och det är här hände och det var sorgligt men det har gått bra" typ. Så många saker jag kunde säga så om och det var SÅ skönt. Att jag lyckats bearbeta, acceptera och paketera mycket som varit fruktansvärt smärtsamt. Och att det främst är ett långvarigt, smärtsamt trauma från tonåren som fortfarande påverkar mig ibland och som jag lyckades bearbeta till kanske 75-80% i behandlingen men som jag borde och ska ta tag i när jag har stryka, tid och ork igen. Det ska bli skönt att bli klar med det också, att få släppa de där åren som jag helt hade blockerat fram tills jag fick mitt första barn och en psykolog liksom hittade de där smärtsamma minnena i mig under våra samtal när C bara var några månader, Oj vad jag svävar iväg här, hur som. Jag inväntar svar från IVF-kliniken och om jag hinner så ska jag skriva allt om mitt besök hos osteopaten ikväll!
