Ligger i sängen och tänker på en lång promenad jag fick till spontant med grannen igår med många skratt och mycket bollande kring föräldrarskapet just nu… jag förstår ju hur jobbigt det är att förstå världen för August just nu… Ibland får han gå ut på trädäcket barfota när det är varmt men igårmorse när det var kallt och han är förkyld så säger jag att han måste ha skor - hur ska han förstå skillnaden mot eftermiddagen när solen värmt upp trädäcket... Och oftast när han tar sin lilla hand i min och går till förrådet för att han vill att jag ska ta ut cykeln så vi kan cykla så går det och då bara gör vi det - när Rickard är hemma och kan stanna hemma med Charles men när jag är ensam med barnen går inte det och jag säger så empiriskt jag bara kan att det går inte att cykla nu för jag är ensam hemma med August och Charles. Men hur ska han förstå det? Igår gick han ju dit och pekade och då bara tog vi ut cykeln och åkte iväg. Varför säger mamma nej idag? Dumma mamma, nu blir han såklart arg och ledsen. Rätt logiskt när jag ligger här och tänker på det i lugn och ro.. Ibland går han till köket och ber om ett äpple eller ha havrepuffar eller vad det nu kan vara och jag säger ja men så säger jag helt plötsligt nej för vi ska äta middag snart, ser du vi lagar middagen nu... men det är ju ändå knäppt i hans huvud tänker jag. Att ibland får man ja och ibland nej. Allt som är tydligt och konsekvent bryter han inte ihop lika mycket av... Det är ju skitsvår att lära sig hur livet funkar, vad man får göra och inte och varför när man inte ens kan prata själv.. Vattna blomman men inte skorna? Varför? Kasta bollen men inte klossen? Varför? Känner mig lite mer ödmjuk denna morgonen inför dagens alla utmaningar och svårigheter han ska ta sig igenom på hans nivå och utbrotten kommer förhoppningsvis inte tära lika mycket på mig nu när jag inser att det inte är riktat till mig personligen eller att jag tycker det är jobbigt att han är SÅ arg och ledsen, han försöker förstå sig på livet. Och det är ju fasiken inte lätt.
