TACK och åter TUSEN TACK till alla grattishälsningar, jag är överväldigade över er respons och ja det är sant - vi är gravida och Charles väntas få ett syskon i sommar om allt går bra vilket vi såklart hoppas innerligt att det gör! Vi har varit på ett tidigt ultraljud och hjärtat tickade sådär magiskt vackert så nu vågar vi berätta det och ingen är lyckligare än vi såklart! Jag har skrivit lite under tiden vi försökt och under gravidveckorna ni inte fått hänga med på så ni ska få läsa lite mer av det längre fram men jag förstår att ni är många som såklart undrar hur det här egentligen gick till så jag tänkte jag börjar med att publicera det jag skrev ner i vecka 3 innan vi hade gjort graviditetstestet för de tankarna beskriver allt: 3 november 2017 "Denna gången hoppas jag och tror lika mycket som de senaste två gångerna... vi har försökt sedan april och varje månad har jag behövt sitta där med tårar, ont i magen och det fysiska röda blodet som gör att det känns som livet rinner ut ur mig. Det gick inte denna månaden heller. Förra gången hann vi försöka sammanlagt ett år innan IVF-processerna drog igång och känslan av misslyckanden var lika tunga då som nu. Hoppet man får varje månad efter en fokuserad ägglossning och känslan när drömmarna krossades. Jag har haft en känsla av att vi skulle kunna själva denna gången, en känsla av att vi visst kunde få vara en av dem som gjorde IVF:er första gången men som minsann klarade det själva andra gången... men så har rädslan över hur tung besvikelsen skulle vara om det inte gick tagit över, så jag har sagt ”var inte så dum så du tror det Johanna... gå inte på vad alla säger till dig för så sitter du där naiv och ledsen och körd i botten innan ni ens börjat med sprutorna och då måste du ju vara stark!! Då måste du vara peppad, avslappnad, stark och positiv för annars kommer det ALDRIG gå... och denna gången kommer vi lägga hundratusen kronor eller nått så pressen KOMMER kännas mer hur mycket du än tänker att du ska slappna av och vara cool! Så var inte naiv, låt dig inte luras men var JÄVLIGT fokuserad på att hålla koll på rätt datum i appen men var för guds skull inte stressad eller för pressad utan var avslappnad och tänk inte så mycket på det... för då säger alla att det lossnar!” Så där har jag hållit på att tänka och kämpa med mina tankar... men det går ju såklart inte att vara avslappnad, nochalant och ha tillit och SAMTIDIGT vara fokuserad, ha koll på exakta datum och få till det så många gånger man bara kan och orkar ha kul med det under ägglossningstiden SAMTIDIGT som man inte ska vara naiv och få upp hoppet. Det är ju omöjligt och det vet bara vi som kämpat extra för att bli gravida, hur ont kommentarer om att slappnad av, inte tänka på det eller att man kanske inte har koll på sin ägglossning trots allt kan göra. Ifrågasättandet om man verkligen gör allt man kan liksom... Jo man har koll, sån jävla koll och framförallt om man dessutom är satt på tidspress och inte har ”all tid i världen” - som jag med mina rekommendationer från mina läkare eftersom jag har endometrios och alltså förstör min kropp lite mer inombords för varje gång jag får mens... Det är ett märkligt tillstånd av självplågeri när man släpper p-pillerna och har 6 månader på sig att pricka varenda ägglossning och om det inte gått då så bör man fundera på p-piller igen eller IVF för att undvika fortsätta få inre blödningar. Fy fan, det är TUNGT alltså att kämpa. Och att kämpa och misslyckas. Det är november och i januari ska vi ringa IVF-kliniken och prata om att sätta in det befruktande ägget som ligger kvar i Stockholm sedan förra omgången IVF... Men jag vill inte gå igenom allt det där igen, jag orkar inte må så dåligt igen. Hur ska jag orka det och samtidigt vara världens bästa mamma till Charles? Och att sen DESSUTOM gå igenom en tung graviditet igen, phu, det var ju fruktansvärt mycket smärta förra gången... så därför hoppas och hoppas jag och på torsdagen nämner jag för Rickard att jag haft lite ont i magen ett dygn men att mensen inte kommit - den kommer alltid som ett slag inom ett dygn när det börjat göra ont. Så nu hoppas vi lite tillsammans... Fredag och fortfarande ingen mens men jag har total ångest varje gång jag ska gå på toa, vill inte se blod, vill inte se blod... vi funderar på att göra ett test men vi ska ha gäster som vi inte umgåtts med på 11 år på besök hela helgen och jag vet inte om jag vill få reda på det precis nu när det ändå är så tidigt. Vi bestämmer oss för att vänta till söndag och skålar loss i champagne och har en väldigt härlig helg tillsammans med dem men på söndagen när de åkt hem går det inte att inte hoppas ordentligt längre..." Fortsättning på hemliga gravidanteckningarna kommer såklart, men så här gick det alltså till denna gången. VI SLIPPER IVF och jag kan knappt beskriva med ord hur skönt det är!! Inga sprutor, inga 100 000kr att hosta upp, ingen svullen öm mage, inte läkarbesök varje och varannan dag för tester, inte gynundersökningar flera gånger i veckan och inte lutinus tre gånger om dagen och den totala mattheten jag kände förra gången när vi väl blev gravida. Jag är så jäkla tacksam. VI är så jäkla tacksamma. Ni ska få läsa mer från hemliga anteckningarna längre fram såklart och få veta allt ni vill veta. Vad vill ni veta? Sen vill jag passa på att skicka en riktig jäkla styrkekram till alla er som kämpar - jag VET att även om ni glädjs med oss så är det blandade känslor och kan vara tufft parallellt att se någon om lyckades själva för det är precis såna här storys som gör att folk fortsätter pracka på en "att nästa gång är ni säkert mer avslappnade och kroppen vet hur den ska göra så nästa gång kan ni själva" och så funkar det alltså INTE. Så lyssna inte på dem, säg att vi har 1 chans på 100 försök där jag släppet ett ägg med bra kvalité och just den lilla krabaten som var snabbast som befruktar det var pigg, frisk och stark och att detta händer samtidigt så att det faktiskt blir ett foster. är just ett mirakel, att det var just den gången som var den där 1 av 100. Säg att detta hände oss på 20e försöket totalt i livet, att vi hade turen att det var 20e försöket som alla stjärnor stod rätt och vi matchade och att det var 20e istället för 100e. DET är vi tacksamma för och så otroligt glada för. Hoppas ni förstår hur jag menar, jag ville mest bara skicka ut styrka och kärlek till er som fortfarande kämpar att jag känner med er. <3.
