Ska vi fortsätta på hemliga anteckningarna från början av graviditeten? Här kan du läsa om vecka 1 och här om hur vi blev gravida). Klart vi ska! Idag kikar vi på vecka 3 och 4 men framförallt så får ni läsa hur det var när vi fick reda på att vi var gravida och jag kissade på stickan.. Vecka 3 (eller senare beroende på hur man räknar men här menar jag från ägglossning som vecka 1 för det var så jag skrev) 5 nov 2017 Söndag när Charles sover sin lunchvila så gör vi testet. Först smiter jag in och gör testet och går sedan tillbaka till sängen och lägger mig och väntar med Rickard. Charles sover mellan oss och vi är både pirriga och nervösa och pratar om hur fin Charles är och att vi är så tacksamma att vi har honom oavsett hur det här går... Efter en stund tar vi varandra i handen och går in sakta i badrummet och kikar ner på stickan som ligger på handfatets kant. Jag ser det direkt. Det är två rosa streck och jag skriker till okontrollerat och börjar storgråta och hulkar fram att vi är gravida och kramar Rickard som det tar lite längre för att nå fram. Jag förstår att han tänkte att det skulle vara ett pluss så han ser förvirrad och lite chockad ut när han tar upp stickan och jag pressar fram att om det är ett streck i den där rutan så ÄR VI GRAVIDA och då brister det för honom också och vi gråter i varandras famnar. Vi gråter och kramas och gråtskrattar hysteriskt. Det gick!! Vi ska få ett syskon i slutet på juli! Enligt appen är vi i vecka 3+3 och redan på kvällen kan vi inte låta bli att ladda ner geavidappar och drömma om hur allt ska bli... mitten på juli är syskonet beräknat och vi längtar redan hysteriskt... Vi pratar om allt på en gång, vagnar och föräldraledighet, vakennätter och förlossning... jag vet att risken för missfall är stor och jag är betydligt mer rädd för det denna gången men vi bestämmer oss för att fira ändå. Det är omöjligt att hejda sig. Mamma och pappa kommer och hälsar på bara någon timme efter att vi tagit testet och jag inser att jag som alltid vill berätta allt för dem känner mig lite chockad och vågar inte riktigt tro på det själv så jag bestämmer mig för att inte berätta något direkt idag. Sen tar jag ett test till, för säkerhets skull och det visar lika gravid det med... otroligt! Måndagen och tisdagen går jag omkring i ett lyckorus och ler fånigt när jag är ute bland folk. Jag. Gravid. En hemlighet som ingen vet och det känns märkligt nog mycket mer speciellt denna gången, kanske för att det inte var minutschema av sprutor och tabletter som skulle tas 3 gånger per dag på exakt rätt tidpunkt? Visst krävdes det en hel del planering och schemaläggning för att få till ett plus på stickan men det var betydligt roligare denna gången, såklart! Vi släppte p-pillerna i början av April och har använten app med enormt fokus på korrekt ägglossning, att bli gravid är inte alltid så romantiskt som man kan tro, även om det är betydligt mer roligt om man är fokuserad och förväntningsfull och inte fokuserad och livrädd som vi har varit eftersom vi vet att det inte gick förra gången. Det ÄR annorlunda att försöka om man har erfarenheten av att det inte går jämfört med dem som försöker och lyckas inom det första halvåret eller redan på första eller andra försöket. Jag vet att många tycker att de försökte länge när det tog ett halvår men det är bara vi som kämpat och misslyckats och som fått beskedet att det nog inte går som vet hur det är när man fått ett papper där det står "ofriviligt gravid" bredvid ens namn som vet hur extremt det faktiskt är. Och jag känner med er och tänker på de som kämpar vidare i detta nu, jag vet att det är piss och ångest och så jäkla tungt och att ”peppande” kommentarer från folk som inte varit med om det själva är värdelöst och oftast får bakslag. Jag hade ju trott och hoppats på att vi skulle vara dem som lyckades själva andra gången för utifrån testerna så var våra värden inte SÅ dåliga - vi vet att vi kanske kan själva men så trixar endometriosen och att jag inte får/bör ha så mycket mens till det... så att det gick är en jäkla välsignelse och jag är så oändligt tacksam. Jag tar ett graviditetstest till på tisdagen bara för att vara säker, imorgon åker vi nämligen på semester en vecka till Dubai, bara vi tre i familjen... eller vänta - vi FYRA!! Wow, även om minstingen ligger i magen... I Dubai är vädret perfekt och vi googla Bugaboo Donkey och hur man kan få till föräldrarledighet med eget företag om man vill jobba lite och på söndagen när det är fars dag ringer jag hem till mamma och pappa på facetajm och frågar om pappa är glad för sin present, Alex och Sigges senaste bok signerad av författarna till pappa... det är han men när jag säger att jag har en farsdagpresent till och håller upp stickan framför skärmen så ser de både glada (nej överlyckliga!!) och förvirrade ut. ”Näää, är det SANT?!!” Mamma har tårar i ögonen. Pappa undrar hur det kunnat gå till, haha, så mamma skojar och säger ”det vet du väl Klas hur det går till??”. De är överlyckliga precis som vi och det är så skönt att ha berättat! Jag ringer min syster på facetajm också men vi ringer bara om varandra så vi får inte pratat. Ingen annan vet förutom Louise längre ner på gatan som ska få sitt andra barn i mars. Vecka 4 Jag har fortfarande inga gravidtetstecken precis som sist. Inget illamående, inga ömma bröst men däremot en förlamande trötthet som slår till. Kanske har det med att vi är på semester att göra? Jag tar chansen och sover allt vad jag kan iaf. Jag har fortfarande ångest varje gång jag ska gå och kissa, ”snälla inte blod, snälla, snälla stanna”. Jag vet ju att missfall är vanligare än man tror och inser att risken verkligen finns där. Men jag har fortfarande molande magont som en lätt mensvärk som är det enda spåret att jag är gravid... annars mår jag prima! Vi googlar tidigt ultraljud, jag inser att jag är för nervös för att något skulle vara fel, så här lätt kan det väl inte gå? Förra gången jag var gravid var jag ju helt slut från IVF:en och var därför öm, svullen och på extra dos progesteron som gjorde mig ledsen. Slutkörd innan graviditeten ens börjat - nu är vi helt plötsligt i vecka 4+3 och jag mår fortfarande bra - Rickard är också oändligt tacksam och chockad över hur mycket enklare det är att bli gravid så här. Ni som gått igenom IVF, ni vet. Vi inser också att förutom en massa fysisk smärta för mig så slipper vi lägga massor med tid på läkarorder flera gången i veckan vilket gör att vi känner oss mer pigga på veckorna framåt. Man kan få köpa ett ultraljud i vecka 8 i Malmö tydligen, det bokar vi direkt! I december ser vi förhoppningsvis något som liknar räka på skärmen och en liten prick som slår - ett hjärta som slår. Jag funderar mycket på hur jag ska lägga upp jobbet med bolaget närmsta året, undra om jag blir sjukskriven denna gången också? Hur ska allt gå ihop? Det gör det ju, det löser sig! Vi är världens bästa team!
