NEJ, NEJ, NEJ mina vänner nu kom ett bakslag igen i såväl hormoner som tankar jag bara gråter.... Många frågor ofta hur jag orkar var så positiv genom alla smärtor och motgångar men det är något som jag är extremt tränad i och jag har ju mina knep som jag berättat för om - som att när det känns som idag att DET ÄR SÅ JÄVLA ORÄTTVIST och att jag blir SÅ FRUKTANSVÄRT TRÖTT OCH LEDSEN och liksom att jag bara vill lägga mig ner och gråta på golvet och tycka synd om mig själv och tycka att livet är orättvist så försöker jag alltid först mota bort känslan men när det verkligen inte går - och framförallt när man har hormoner som rusar i kroppen så går jag helt enkelt med känslan och bryter ihop. Så det är precis vad jag gjort hela kvällen, tårarna bara fortsätter rinna och det inte som det finns något slut... Foto Maria Broström, troskant och celluliter mina alldeles egna och klänningen likaså men den kommer från Stories (gammal) för er som ofta fråga om den.... Starten på dagen kan ju absolut förstärkt känslan extra idag, jag var helt illamående och groggy hela förmiddagen efter morgonens sockerlösning-på-tom-mage-cocktail.... Varför känns allt så hopplöst då? Jo för de senaste två dygnen har jag börjat svullna upp som en vattenfylld ballong och jag inser att nu börjar sista skitveckorna på min sist graviditet - skitgraviditet rent fysiskt faktiskt och eftersom hoppet är det sista som överger en så hoppades jag innerligt att jag skulle slippa svullna upp och gå upp alla de där kilona som jag gasade på med sista 12 veckorna förra gången men icke - nu rusar kroppen och det gör SÅ ont i precis hela kroppen trots stödstrumpor innan jag ens lämnat sängen och jag har de där vidriga tantstrumporna hela dagen men ser ju till och med genom dem hur fötterna svullnar och dunkar... 2kg har hoppat på mig bara den senaste 2,5 veckan och jag har ju verkligen landat i att det inte spelar någon roll vad det står på vågen, det är bara en siffra och min barnmorska var tydlig idag med att alla värden ser så jäkla bra ut så jag kan inte göra så mycket mer - för vissa är det så här MEN det är ju APTUNGT för kroppen att gasa iväg 10kg till, det är ju liksom som att bära runt på en 10kg hantel dygnet runt - en 10kg hantel TILL ska tilläggas... Inte konstigt att kroppen gör ont då... Ansiktet bara svullnade upp till en stucken gris helt plötsligt och jag spelade in veckans vlogg idag så ni kommer få se hur slut jag är imorgon när den släpps. Jag känner bara JAG GER UPP. Jag orkar inte mer, men livet och framförallt jobbet fortsätter ju rulla på ändå och jag har en del åtaganden kvar som jag måste spurta i och få rätt på, några av dem tar extremt mycket mer tid och engagemang än vad jag beräknat och trott innan vilket såklart också är frustrerande så nu är det bara att ta en dag i taget och försöka andas lugnt och säga "allt löser sig, inget är så allvarligt så det egentligen spelar någon roll".... Och så åter till mina knep då - bryt ihop och kom igen är mitt starkaste knep så idag bryter jag ihop och idag får jag tycka synd om mig själv - men imorgon är det bara att borsta av sig, resa sig och flyga till Stockholm och kämpa på. Acceptera kroppen som kämpar på med graviditeten, som gör sitt bästa, som svullnar upp till en vattenfylld flodhäst och bara försöka acceptera att det får vara okej. Det är bara nu, om ett år är det inte så här igen. <3
