Nu har vecka 20 gått också och vi är förbi halvvägs i graviditeten, hurra! Denna veckan var ju speciell eftersom vi var på rutinultraljud och fick se så allt var superbra med lilla Mr Bebé och det var också då vi fick veta att det var en liten son vi väntade, en lillebror till Charles... Vi blev överlyckliga såklart men jag skrev också om känslorna kring sorgen att aldrig få en dotter eftersom detta är vårt sista barn. Ett uppskattat och viktigt inlägg inser jag idag. Jag missade skriva update vecka 20 förra graviditeten men läste in mig lite här på hur det var. Gravidupdate vecka 20 Barnet är nu ca 22cm långt och väger 280 gram - det går framåt och det växer snabbt dessa veckorna tydligen... Hörsel, syn, känsel, smak och lukt kommer nu vilket känns riktigt coolt... Det är ju en liten kille som bor i mig och på ultraljudet så såg man faktiskt det väldigt tydligt, jag såg det direkt och vi hade ju det på känn på förra ultraljudet också vilket är lite kul... Det är en vild liten kille som inte var still många sekunder under ultraljudet och jag känner hans vobblande flera gånger om dagen... Charles säger stolt att han ska få en lillebror som ska heta.... ja det namnet håller vi lite till på men han hade tydligen berättat för pedagogerna och andra föräldrar på förskolan stolt att "mamma är glad" och att det är en bebis i magen och att han ska få en lillebror. Jag blev helt paff när de berättade det för att där är en bebis i mammas mage visste vi att han hade koll på och ibland klappar han och pratar med magen men nu trodde vi mest att namnet hade satt sig - inte att han skulle gå runt och säga att han ska få en lillebror. Läste denna intervjun om hur man förbereder sitt barn på syskon och tyckte det var en så himla viktig påminnelse att man INTE ska göra detta lilla barn stort och sätta för höga krav på honom nu eller i sommar. En 2-3 åring är fortfarande liten och har liknande behov som en liten bebis som att vara nära, sova nära och tanka på trygghet så om han vill ha napp, flaska eller sova hos oss så kommer han få göra det såklart. Blöja, whatever. Jag är inte så rädd för det där att han ska bli liten igen, jag tankar på honom rätt mycket med "lilla Charles" ofta och nu när alla andra kommer passa på att kalla honom "stor och duktig" (för så blir det ju - folk bara GÖR det automatiskt märker jag" så ska jag vara extra noga med att tanka på honom med närhet och låta honom vara liten. Vi tittar mycket i våra fotoböcker och på filmer från när han var liten bebis eller låg i min mage nu också.... Rickard kände sparkarna utanpå magen denna veckan också, i måndags faktiskt så ni förstår ju hur starkt denna lilla Mr Bebé karatekickar mig emellanåt. De riktigt starka kickarna som jag skriker till av är fortfarande bara när jag bär på Charles eller har honom i knäet nära vilket jag tycker är så himla gulligt. Lillebror har koll! Jag skulle varit hos läkaren igår men eftersom Charles blev sjuk och Rickard fast i Stockholm fick jag avboka, att ta med en febrig liten C till ett väntrum med gravid kvinnor gick ju bara inte så nu får jag vänta två veckor innan läkaren är tillbaka på MVC igen, vi behöver prata lite om dessa enorma magsmärtorna och huvudvärken som är här för att stanna och det verkar bli preciiiis som förra gången. Att det bara blir värre och värre för varje vecka vilket iofs är logiskt om det är enometriosen som gör att jag har så ont - ju mer magen växer desto mer sliter och drar det i mina sammanväxningar inne i magen och de små blödningarna jag får ibland är nog när något brister och går sönder i mig för det är oftast då jag har mer ont. VÄRDELÖST men inget att göra åt,, mer än att försöka ta det lite mer lugnt vilket är svårt när man har full fart i bolaget och massor som ska göras. Behöver jag bli sjukskriven så får jag ta in en assistent som genomför de delarna i jobbet som går att genomföra för någon annan tänker jag, sånt löser sig. Viktigast nu är att jag får träffa en läkare som kan rådge mig lite för så länge barnmorskan säger att hon inte är orolig och att det inte är någon fara så kör jag ju på, även om intensiva dagar eller promenader och träning gör att jag får tre gånger så mycket mer ont på kvällen vilket jag tänker låter ohållbart i längden... Jag ska ju orka gravidteten 20 veckor till och sedan möta Mr Bebé på bästa sätt, hellre lagom tempo i 20 veckor än full fart ett par veckor till för att sedan tvingas ligga platt i soffan som förra gången - jag vill hitta en balans i liv och smärtor. Jag skrev ju om panikkänslorna i min kropp och svårigheten att säga nej till folk fastän kroppen skriker NEEEJ förra veckan och jag inväntar remissen som gått till en psykolog för att få lite verktyg i detta... Jag såg att många av er försökte peppa mig att jag inte behöver amma denna gången och det känner jag starkt att det vill jag ha hjälp med att hitta en mening som kan vara mitt mantra att säga till mig själv och ALLA ANDRA som man måste stå till svar för om det nu skulle vara så att jag inte vill/klarar av det. Men jag är öppen för att se hur det känns där och då när Mr Bebé kommit till jorden och känner inte att jag måste bestämma mig för att flaskmata just nu även om vi såklart preppar hemmet för det. Kanske funkar delamning denna gången och kanske känns det lättare att få gå undan och vara privat med det när man bor i ett stort hus och har en trädgård där man kan vara i fred... Jag tänker mycket på hur tajt det ändå var att ta emot besök där i början när man bodde i en liten lägenhet, att gå och stänga in sig med den stora, knarrande 20-talsdörren in till sovrummet när allt folk ändå satt precis utanför var kanske inte helt optimalt jämfört med att kunna få gå upp en våning och generellt ha hela ovanvåningen som min priata sfär denna gången. Vi får se, jag vill inte bestämma något men jag vill vara säker på att jag är tillräckligt trygg och har verktygen att säga STOPP och NEJ om kroppen, hjärnan, känslorna och situationer kräver det denna gången och jag vill verkligen klara av att säga nej mot hela uppvisningshetsen på BB, antingen löser vi det själva i lugn och ro och vi kommer definitivt ha med amningnapp denna gången som de vägrade lämna ut förra gången. Jag tror faktiskt den var räddningen att jag ens klarade av de där 3 månaderna, för den blev som et skydd mellan mig och bebisen vilket jag behövde för att det inte skulle bli för intimt inser jag. Jag vill ha en gravidkudde till nätterna så jag sover bättre, det gör så jäkla ont i ryggen och magen redan och jag hade ingen sist så jag kämpar på med olika små kuddar som jag lägger mellan knäna och runt mig men jag undrar om någon av er har erfarenhet av en sån där lång gravidkudde och om den verkligen är så magisk som alla säger? Är det värt att klicka hem? Det var vecka 20 det, en viktig vecka på så många sätt i denna graviditeten! Här kan du läsa om: vecka 1 och 2 3 och 4 5 och 6 7 och 8 9 och 10 11 och 12 vecka 13 vecka 14 vecka 15 vecka 16 vecka 17 vecka 18 vecka 19 hur det gick till när vi blev gravida hur det var när vi slutade med p-pillerna
