Eftersom jag varit så sjuk och därför inte haft så mycket härlig blogginspiration så kör vi raskt vidare med de hemliga anteckningarna av graviditeten tycker jag.. Vill ni läsa om vecka 1 och 2 eller 3 och 4 eller 5 och 6 eller vecka 7 och 8 eller hur det gick till när vi blev gravida eller hur det var när vi slutade med p-pillerna så finns de genom länkarna som blir när du klicka på det inlägget du vill läsa mer om. Dessa veckorna som kommer nedan har jag ont i magen av att dela för det är så fruktansvärt privat och något som jag inte berört speciellt mycket tidigare. Jag har börjat öppna liiiite efter #METOO om den långvariga, tuffa relationen jag var i som ung och som dessvärre innehöll en hel del hjärntvättande och traumatiska upplevelser sexuellt och jag är inte alls redo att berätta exakt vad, hur eller varför det kunde bli som det blev så det hoppas jag innerligt att ni respekterar. Jag har en lång bit kvar att bearbeta allt och det är tufft att gå igenom en graviditet, förlossning och eventuell amning med allt detta som spökar samtidigt. Jag vet inte hur mycket jag orkar dela med mig om alla rädslor men här kommer iaf anteckningarna från vecka 9 och 10 där inskrivningen hos barnmorskan var och därmed förlossningen nämndes för första gången. Gravid Vecka 9 Iillaaa, jag mår iiiillaaaa!! Jag mår illa och har en nära-kräk-upplevelse dygnet runt och vaknar till och med på natten nästan yr av illamående. Och så har jag fått min andra öroninflammation med spräckt trumhinna igen ovanpå det, en tuffare vecka kan man lugnt säga. Men det var första advent i helgen och julveckorna har börjat så det är ganska mysigt att ta det lugnt hemma och vila bland allt granris som doftar ljuvligt. Det knäppa med illamåendet är att enda gången jag inte mår illa är när jag äter, alltså precis under tiden jag har något i munnen och jag har blivit så där galet hungrig igen. Jag minns det från förra gången också, hur det kunde kännas som att jag inte fått mat på tre veckor redan tjugo minuter efter att jag precis ätit middag. Så himla hopplös känsla, tur jag älskar broccoli och apelsiner (inte ihop dock, haha) så mellisen inte bli så onyttiga. Idag var det inskrivning hos barnmorskan och det kändes som jag hade tur och fick en helt fantastisk som passade mig perfekt. Inlyssnande och empatisk men ändå rak och tydlig. Vi fyllde i alla hälsopapper, körde invägning och berörde förlossningen och amning kort men jag hann ändå bryta ihop totalt eftersom det är panikkänslor inför alltihopa. Hur fan ska jag tänka? Jag är så otroligt taggad på värkearbetet och är inte ett dugg rädd för smärtan —> smärta KAN jag!! Och hur vi tar osss igenom nära-döden-ont-smärta KAN vi som team jag och Rickard. Det vore coolt att få uppleva det tillsammans fast med positiv smärta istället för all negativ som vi kämpat med... Men, det är ett långdraget trauma från ungdomen som gör att jag får panik av tanken på det där rummet där man ska vara instängd och utelämnad bland annat folk. Tanken på det känns som ett gigantiskt övergrepp. Det är första gången jag säger det högt och förra graviditeten visste jag inte om vad jag hade varit med om så då tänkte jag inte alls i de banorna - eller jag har alltid upplevt det obehagligt att vara naken eller avklädd bland andra så det var jag nervös för förra gången men jag har inte riktigt veta varför jag mår så illa av bara tanken på att ta av mig tröjan i t ex ett omklädningsgym. Efter att Charles kom och amningen var så fruktansvärd så hamnade jag hos en psykolog på BVC som jag gick hos 10 gånger och hon hittade detta långdragna trauma i mig som jag hade blockerat helt och knappt visste att jag hade varit med om men eftersom det var den prylen som gjorde att amningen var så jäkla tuff psykisk så bubblade upp där hos henne. Det är det jag bearbetat nu under sommaren och hösten hos en psykolog på riktigt och det var olyckligt att vi bara hann halvvägs innan jag blev gravid för vi kunde såklart inte fortsätta med det tunga arbetet och utsätta mig och bebisen i magen för de tunga sessionerna varje torsdag. Så jag är rädd. Tanken på att vara i ett rum så naken och utsatt där man måste våga släppa taget och "hänga med" i vad som händer och lita på folk omkring en. Det är som att jag ska kastas in och ha folk som timme efter timme ska tvinga mig göra saker med min kropp och att jag inte får vara med att bestämma utan bara tvinga mig vilja vara med på detta och ihop med allt utsatt naket och blottat så får jag panik och vill lägga mig i fosterställning i ett hörn och bara gråta. Det funkar ju inte, jag kan inte möta mitt barn genom det traumat. Det är två helt olika saker men det blandas ihop känslomässigt och med vissa ord, rörelser och positioner som blir triggerpunkter så jag slungas tillbaka och får panik. Att bli undersökt är en enorm utmaning i sig och att bli det om och om igen går bara inte. Barnmorskan tog min hand och såg mig rakt in i ögonen och lovade mig att inte oroa mig för förlossningen, behöver jag ett planerat kejsarsnitt så får jag det lovade hon och framförallt var det inget vi behövde bestämma nu. Så skönt att släppa det en stund men jag är också så fruktansvärt ledsen för en stor del av mig VILL inte påverkas av detta utan vill orka gå igenom en vaginal förlossning och möta den där förlossningssmärtan tillsammans med Rickard och få ge mig på det projektet för jag tror egentligen jag är grymt tränad på att ta värkar. Det är så sorgligt alltihop. Vecka 10 Illamåendet har börjat släppa lite i perioder och jag kan få i mig en liten kopp kaffe på förmiddagen ibland utan att det smakar fööör äckligt. Jag vill få tag i någon dietist och fråga hur man ska göra när man är gravid och så här vansinnigt hungrig dygnet runt för alla tips på nötet och i böcker är värdelösa. ”Ät mellis, undvik socker och sötade produkter som fruktyoghurt och kakor”. Ja det är ju självklart men om man verkligen känner att man behöver äta för att man håller på att svimma av hunger varje timme, vad ska man äta då? Det räcker ju inte med ett äpple varje gång och fiberknäckebröd, naturell yoghurt, nötter och avokado funkar men ser mättar inte mer för det, jag är lika hungrig efter en kvart ändå. HUR GÖR MAN?? Det ska jag ha som mission på bloggen, säkert fler som vill veta. Och förresten så har vi berättat för bloggen och alla andra, hurraaa! Så skönt att inte hålla det hemligt, så fort vi hade sett att allt var bra på ultraljudet så kändes det som att vi kunde börja berätta - det är ju så enormt stort del av vårt liv nu och jag har haft svårt att blogga under tiden vi haft detta hemligt för det känns oinspirerande att skriva om allt annat när jag bara vill skrika ut JAG ÄR GRAVID!!! Och trött, haha.
