Okej nu skäms jag men jag är ju ärlig med er så jag tänkte berätta om mina tankar när jag skulle ställa mig på vågen hos barnmorskan igårmorse på kontrollen där... Hon kommer inte be mig väga mig varje gång utan då och då för liten avstämning och jag har ju skrivit lite om det här med ångesten kring vikten och de nästan 30kg jag gick upp förra graviditeten som jag trots allt inte kunde göra så mycket åt (De 30kg var tyvärr inte ett resultat av att jag latmaskade mig på soffan och moffade godis och fika hela dagarna utan jag kämpade ju som sagt med vettig mat, fikade inte och tränade så länge kroppen tillät trots smärtor vilket kändes som ett straff och ett hån att ändå landa på så stor viktuppgång.) Jag blir ju hungrig när jag är gravid, riktigt hungrig, och jag som inte är så gigantisk stor i maten eller äter mellis stup i kvarten annars är inte van vid såna extrema hungerskänslor som jag kan få i perioder när jag är gravid. Och jag behöver ju äta - kroppen säger till mig att äta och jag äter schysst mat det vet jag, men jag märkte ändå att vikttankarna började snurra tidigt i denna graviditeten så jag tog ju hjälp av en kostrådgivare och la upp intervjun här på bloggen som ni kunde läsa kring just hur tusan jag skulle göra denna gången - och om det är "okej" att gå upp 30kg igen.... Efter den intervjun och lite kämpande med mina tankar så landade jag i att det får vara fine att jag går upp så mycket, jag kan bara göra mitt bästa och jag vill må bra, äta bra, unna mig saker ibland för att vara gravid är så jäkla kämpigt som det är och jag vill träna för att må bra men jag vill inte träna och begränsa mitt matintag för att reglera vikten - det kändes som ett idiotiskt övergrepp på mig själv när det nu varit lite struligt med de där vikttankarna som det är så då får det väl vara fine att jag gör mitt bästa och skit samma om det blir 30, mer eller mindre denna gången. Sen släppte jag det och har ätit och levt så som kroppen och hungern önskat. Gravid med Mr Mini - alltså Charles i slutet- älskar att jag stod på en pall i kass ljus när vi tog dessa bilderna, haha. Så då blir jag faktiskt lite besviken på mig själv när jag igår när jag ställde mig på vågen blir GLAD och (detta är skämmigt att erkänna) nästan stolt över att jag INTE gått upp lika mycket denna gången. Är det finare att inte gå upp i vikt? Det triggar ju viktångesten på andra gången - att jag nu liksom ska hålla denna "lägre" takten resten av graviditeten när jag ju egentligen äntligen hade landat i att det inte spelade någon roll. VARFÖR gör en siffra på en våg det här med mig? När har läst de två inläggen jag länkat till ovan tycker jag ni ska läsa detta, där jag i höstas blev trött för att folk kommenterat om att jag gått ner så mycket i vikt - för när folk säger "oj vad du gått ner i vikt, vad fin du är" eller "hur gjorde du för att gå ner så mycket i vikt" så säger ju dem att det liksom är "bättre" eller "finare" att vara smalare - och så ÄR det ju inte. Läs inlägget om det här. MEN. Så här gick det alltså till i min hjärna när jag hade ställt mig på vågen hos barnmorskan och sagt siffrorna förvånat högt och även Rickard tänkte sig inte för utan reagerade "oj vad lite, det låter lite?" vilket var samma reaktion som jag hade men som vi såklart inte skulle benämnt någon av oss egentligen för det SPELAR JU INGEN ROLL har vi bestämt.... Men så gick jag hem och jämförde med förra gången (mycket är kul att jämföra mellan gravidteten men detta var ju faktiskt bara dumt av mig) och konstaterar att jo visst är det så att det som var 9kg förra gången ärr 6kg denna gången och dessutom så var startvikten 3kg lägre så totalt blir det ju 6kg mindre i siffror mot vad jag totalt vägde i vecka 21 förra gången. NI HÖR JU HUR JAG RÄKNAR?! Jag vill bara skrika LÄGG AV till mig själv. Men så gjorde jag alltså. Och så kände jag mig stolt vilket jag inte har någon som helst rätt att göra egentligen för jag har inte ansträngt mig eller tänkt på det eller liksom gjort en "effort" för att nå detta som något slags mål, jag har levt som vanligt och så som kroppen önskat och fyllt den med både lagad mat, ibland bra och ibland "mindre bra" näring och även med socker och fika och godis - alltså som vanligt så eftersom det inte var något mål så är det inget att vara stolt över. Det bara ÄR. Jag önskar jag kunde känna mig likgiltig inför siffran på vågen och bara strunta i det men så här har alltså tankarna gått så nu tänkte jag att jag skulle skriva av mig lite för att kanske hjälpa mig själv släppa detta igen. Så. Nu är det sagt och bara av hur mycket skäms av att skriva detta så tror och hoppas jag att det hjälper mig att släppa detta igen och inte låta vikt, mat eller något sånt påverka mig framåt under denna graviditet. <3
