Glad långfredag! Solen strålar utanför fönstret och vi har målat en teckning till Donna för vi ska strax åka till deras hus på landet och fira påsk heeeela dagen. Vi börjar med att åka pulka och bygga snögubbar innan äggjakten tänkte vi, haha. Snö och påsk hänger inte riktigt ihop i Skåne egentligen men nu embracar vi det hela tänkte vi. Jag läste Paulas inlägg "att föda vaginalt är det enda rätta" igårkväll där hennes kompis hade frågat om det räknas som att föda barn om man har gjort kejsarsnitt och jag blev så himla ledsen när jag läste i kommentarsfälten, jag kan förstå att om man t ex haft lätt att bli gravid så ÄR det svårt att försöka tänka sig i alla anledningar till varför inte alla andra bara lyckas så lätt - många trillar ju dit i tankefällan att folk som inte lyckas "inte slappnar av och liksom knyter sig" så det är därför. Så ÄR det ju INTE. Och jag kan förstå att om man själv haft relativt normala graviditeter och förlossningar som slutat på ett relativt otraumatiskt sätt där man fått upp barnet till sig efter att ha krystat ut det så är det SÅ JÄKLA MÄKTIGT och en helt otrolig kraft och man känner sig som en superhjältinna deluxe som klarade av alla smärta - att man är stark. Starkast. Jag är jätteavundsjuk på alla som har gått igenom och kommer få gå igenom den känslan som jag egentligen också gått igenom tusen gånger vid alla nära-döden-smärt-upplevelser jag haft och överlevt MEN mina smärtor "räknas inte" som samma superhjältinnakraft och jag anses inte lika stark som den som fött barn vaginalt eftersom det folk inte kan relatera till det och mina smärtor är negativa och inte avslutas med ett barn. Jag tror ju inte på att man kan jämföra smärta. Jag tror på att människor är olika, människor har olika upplevelser och människor har olika förutsättningar. Men så som folk skriver i Paulas kommentarsfält är så jäkla trångsynt och egoistiskt och oempatiskt så jag går av på mitten och blir riktigt ledsen, att det skulle vara fegt att välja kejsarsnitt och att man är egoistisk. Jag blev så upprörd igår så jag kunde inte låta bli att svara på kommentarerna: Kvinnor som föder barn vaginalt är enormt starka och den urkraft vi kvinnor har inom oss är så JÄKLA häftig. Det är mäktigt att det går och jag kan också gråta av tanken på hur makalöst häftigt det måste vara att få genomgå och uppleva, min systers förlossning är jag t ex så himla avundsjuk på och kan gråta av stolthet över hur hon arbetade sig igenom den så ja det är en häftig urkraft och starkt för dem som det går för. (För dem som det går för vilket INTE har med om personen är stark eller svag att göra utan folk som har "enkla" förlossningar har ren jäkla tur jämfört med dem som t ex har trångt bäcken eller ens barn ligger i säte eller man har värkarbete som inte går framåt så att man till slut måste göra akut eller urakut kejsarsnitt eller den som ha föreliggande moderkaka så att ett planerat kejsarsnitt bestämts redan i vecka 32. Det handlar INTE om man är "stark" eller inte vilket är en jäkla elak prestige som folk som haft möjligheten att ens kunna föda och haft en relativt "normal" förlossning!) Kvinnor som väljer planerade kejsarsnitt har SAMMA JÄKLA URKRAFT INOM SIG och är LIKA JÄKLA STARKA!!! Det är inget man behöver visa upp?! Men det finns en massa olika anledningar som gör att man inte kan föda vaginalt och därmed inte genomgår just ett värkearbete och en utdrivningsprocess genom just vaginal förlossning och det är starkt och modigt och klokt att se till att välja det säkraste och tryggaste förlossningssättet för sig själv som mamma och sitt barn - och om det är ett planerat kejsarsnitt så är det väl toppen. VEM är det som vi kvinnor måste "bevisa" att vi "klarar" av den där smärtan och att använda vår urkraft som vi ALLA BÄR INOM OSS?! Det är kvinnor som genomgått det som tänker så, jag har full förståelse för att man är så jäkla stolt över sig själv, att det är övermäktigt att klara av värkearbetet och utdrivningsskedet men det är en typ av upplevelse. Det är också övermäktigt att möta sitt barn helt klar i hjärnan vid ett kejsarsnitt och sen få lära känna det första tiden nära, nära och ha smärta i magen från operationen i ett par veckor och ändå klara av allt som nybliven mamma TROTS smärtan som pågår långt mer än 12-72h men MAN JÄMFÖR INTE SMÄRTA på det sättet.. Allt är olika upplevelser och det är INGEN tävling om vem som "klarat" mest eller utsatt sig själv för mest.... För dem som vill gå igenom värkearbetet och vaginal förlossning men inte kan av olika anledningar så är det elakt att kalla dem "svagare" än den som hade turen att just deras kropp klarade av det och överlevde. Är ni med? Alla kvinnor bär SAMMA URKRAFT och är LIKA STARKA men man är klok nog att använda sin kraft på olika sätt. (Om jag skulle springa runt och jämför all smärta, all nära-döden-smärta jag fått utstå och utstår stup i kvarten med alla andra kvinnor så skulle jag ju vara otroligt oempatisk och skulle jag säga till en kvinna som gått igenom värkearbete och fött vaginalt att "det gjorde säkert jätteont men det var ju bara en gång, tänk dig att ha så ont varje eller varannan månad 12h i sträck flera år i rad- DET är styrka att överleva och jag är mycket starkare än dig som bara klarat av sån smärta en gång". SÅ KAN MAN JU INTE JÄMFÖRA?! Eller hur? Man kan INTE jämföra smärta så VARFÖR håller folk på med det och lägger prestige i det just när det kommer till föda barn?) När vi ändå är inne på att jämföra - alla som stolt berättar att de inte sprack eller behövde sy - det är inte heller en tävling där den som inte sprack är starkare eller duktiga på att föda barn än den andra!! Jag tror absolut på att man kan träna upp sitt bäcken, träna upp sig mentalt för att kunna hålla emot, släppa, lyssna på barnmorskan och klara av att motstå att krysta osv för att underlätta så det finns säkert en massa man kan göra MEN det finns också en massa situationer där man är olika och har olika förutsättningar och man inte hade kunnat göra något annorlunda utan pga omständigheterna, gener eller vad som helst så spricker man ändå och måste sy - trots att man gjort "allt" men det betyder inte att man är mindre "duktig". Här var en kommentar som gjorde mig ännu mer vansinnig: Ja här ser ni ju att jag blev galen, dels pga av faktafel - problemet är ju att urakuta kejsarsnitt, akuta kejsarsnitt och planerade kejsarsnitt buntas ihop i statistiken och därför tror sig så många "veta" att planerade kejsarsnitt är mycket farligare än vaginala förlossningar men så är det alltså INTE. Det är marginella skillnader, knapp någon alls och som i t ex mitt fall tror jag det är tusen gånger säkrare för mig och min son i magen att vi väljer planerat kejsarsnitt än att vi ska utsätta oss för att jag eventuellt slungas tillbaka till ett trauma av sexuella övergrepp mitt i det som ska vara en så fin process - att jag ska få möta mitt barn för första gången. Vill ni lära er mer om risker vid planerat kejsarsnitt och slå hål på myterna om att det är så farligt så läs DETTA kloka och sakliga inlägget. Jag står fast vid att ALLA bär samma urkraft, alla är lika starka och alla som väljer att föda barn på det sättet som känns tryggast och säkrast för just dem och sitt barn är modigast, klokast och bäst i världen. KVINNOR ÄR STARKA OCH BÄST OAVSETT! (Och när vi ändå är inne på det, så vill jag poängter att kvinnor som INTE fått möjligheten att bli mammor än, kvinnor som kämpar för att bli gravida eller som adopterat för att bli mammor eller helt enkelt inte har barn än bär SAMMA JÄKLA URKRAFT INOM SIG OCH ÄR PRECIS LIKA STARKA!!! Glöm inte det <3.) Phu, nu ska jag fira påsk!
