Fredag, sol och gravid i vecka 26 vilket såklart ska uppdateras och framförallt vill jag skriva om hur det var igår när vi fick vårt planerade kejsarsnitt godkänt i Lund!! Vill se vecka 26 i filmformat gör ni det här som vanligt, så himla roligt att tjuvspana där på hur jag såg ut och kände i vecka 26 när jag var gravid med Charles... Gravidupdate vecka 26 Mr Bebé i magen är nu ca 31cm lång och väger runt 930 gram - snaaart når han kilot!! Hurrra!! Han tränar tydligen på att andas in och ut genom att fylla lungorna med fostervatten och när man tänker på det så är det inte så konstigt att barn som föds med kejsarsnitt kan tycka det är lite klurigt det där med att få igång andningen när de kommer ut och kan tänkas behöva lite hjälp... Tänk om man ligger och sover där på sin vanliga dagslur i magen liksom och sen helt plötsligt så TJOFF så är man ute i dagsljuset och född på jorden och ska lyckas andas luft istället, all respekt för att det kanske inte klaffar på en sekund, haha. Vid ljud reagerar barnet med högre puls och det börjar även reagera på beröring vid denna perioden står det i appen och det märks verkligen för lillebror sprallar gärna mycket när Charles är i närheten och sparkar gärna när hans lilla hand är på min mage.... Charles pratar mycket om lillebror och bebisen i mammas mage men han kan även skoja och säga att han har en bebis magen... urgulligt, sen matar han sin docka här hemma med flaska och leker med den som en bebis då och då vilket är gulligt att se. Men allra mysigast är såklart när han pratar med magen eller håller handen på magen för att känna lillebror och fnittrar och skrattar nervöst när det händer. Fantastiska Charles, du är redan världens bästa storebror!! Jag är trött och hungrig igen och känslorna spelar på alla håll och kanter till och från nu så jag antar att det är ett hormonrus denna veckan och sen har såklart förra veckans psykologsamtal och gårdagens läkarmöte med det att göra också som utmanar känslorna och gråten rejält emellanåt. Men jag kan också känna mig helt galen av lycka emellanåt, liksom bara få sprall i hela kroppen av känslan att i sommar bor det en till liten minimänniska här hemma. Tröttheten slog till denna veckan igen och det kan ju ha att göra med att jag sover URKASS numera. Det gör redan ont att byta sovställning, jag kan inte sova på rygg längre mer än korta perioder för då mår jag illa och blir yr och det smärtar och hugger till i bäckenet om jag inte rör mig och försiktigt när jag ska rulla över från ena sidan till andra. Det är ju otympligt som tusan och när C är vaken och har svårt att somna om så vågar jag knappt röra mig för han vaktar mig lite extra nu och allt blir en ond cirkel där jag totalt är vaken 1-3 timmar varje natt. ORKAR INTE! Ska det vara så här ända till slutet nu? I appen står det att magen växer rejält nu och så står det om hudbristningar och att blodcirkulationen tar hand om den ökade mängd vätska som finns i kroppen vilket gör att mitt hjärta och mina njurar får jobba extra hårt - kanske inte konstigt att man är trött och hungrig då? Vi gick på läkarmöte för remissen om planerat kejsarsnitt igår och som ni vet hade jag laddat och preppat för att orka dels ens berätta varför vi önskar kejsarsnitt men även för att vara beredd på att fightas och stå emot övertalningsförsök som man tyvärr hört en hel del om... Vår barnmorska hade skrivit remissen till BB/ kvinnokliniken i Lund och hon läste upp den för oss för några veckor sedan och den var väldigt beskrivande, tydlig och korrekt så jag kände mig någonstans trygg att de inte skulle neka mig eftersom remissen var så extremt tydligt skriven - "en vaginal förlossning är inte ett alternativ för henne pga tidigare trauma med sexuella övergrepp och patienten har gjort ett planerat kejsarsnitt tidigare 2015 och är väl medveten om vad operationen innebär". Rakt och tydligt, så att vi skulle få ett nej fanns liksom inte på världskartan och eftersom vi inte blev kallade till auroasamtal utan direkt till läkare misstänkte jag att vi redan hade kommit en bra bit på vägen men jag har ÄNDÅ hört om dem som måste gå igenom olika processer och förklara och övertyga läkare om att de ska få godkänt sitt planerade kejsarsnitt så fightmood var på igårmorse när vi klev in på förlossningen 09:00 i Lund... In kommer en läkare som presenterar sig och säger att vi är här idag för att prata förlossningssätt och så håller hon min remiss i handen och säger direkt "men det är inte så mycket vi behöver prata om efter att jag har läst din barnmorskas remiss så jag tänker istället att vi ska planera för ditt kejsarsnitt idag, hur känns det?". Tacksamhet. Lättnad. "Jaaaa, tack snälla" kunde jag bara svara med tårar i ögonen samtidigt som jag kände hur hela uppladdningen bara brann av och jag blev helt matt och ville lägga mig ner och sova och gråta på en gång. Jag slapp berätta igen och jag slapp prata om det. VI hade turen att träffa en vettig, empatisk, inlyssnande läkare som berättade att vi kallas i vecka 32 för inskrivnignssamtal till kejsarsnittet och då träffar vi även narkosläkaren och diskuterar den biten och sedan inom en vecka kommer själva datumet får just vårt planerade snitt på posten. Simple as that så att säga... Vi var lite lätt chockade och sa ja och att allt lät bra och Rickard undrade om vi skulle ställa alla frågor då i vecka 32 eller om vi kunde ta några nu och hon var så lugn och sa att självklart tar vi frågorna nu så vi pratade om önskemålet att sätta in katetern efter spinalen och inte innan då det känns som ett ingrepp/övergrepp vilket gick superbra och de kunde skriva in i min planering. (Hon flaggade dock för att vissa kan känna att det är "värre" att göra det inne på operationen då det är många personer där och man kan känna sig mer utsatt och utfläkt där men just i mitt fall så slipper jag se och känna det då vilket passar mig bättre och det händer bakom skynket vilket gör att jag inte ens behöver tänka på det. Jag kände mig otroligt trygg förra gången med de 10 personerna som var inne i OP med oss och tänkte inte på det sättet där men det är nog olika för alla....) Sedan pratade vi om min sjukdomshistorik och att min kropp reagerar med smärta och infektion lätt och det lovades att jag skulle få en bloodpatch OM en sån där jäkla postpunktionell huvudvärk skulle drabba mig av spinalen (otroligt liten sannolikhet men som sagt - jag trillar ofta dit på sånt och har haft det en gång innan och var hårt drabbad men med oturen att läkare gjorde felbedömningar och vägrade ge mig bloodpatch i 1,5 vecka och så kan man ju inte ha det när man har en liten nyfödd bebis att ta hand om. Hon sa att jag kulle prata med narkosläkaren lite mer om detta och nämna att mina kotor är tajta så att de vet innan att det är lite trixigt att sätta spinalen på mig.) Sen pratade vi om uppvaket som i Lund är ett generellt uppvak där inga anhöriga får vara med så varken pappa och barn eller någon annan anhörig får vara hos mig och hålla mig sällskap de 2-3h man ligger där och väntar på att spinalen ska släppa så man kan vicka på tårna. Rickard och Mr Bebé kommer få hänga på rummet då och det kommer säkert vara en alldeles magisk tid för dem två och bli hur bra som helst - mest egoistiskt mig själv jag tycker synd om då det känns jobbigt att bli lämnad då men det verkar OK att ha med mobilen så man kan kika på bilderna från förlossningen, den lilla gullungen och smsa med vänner och familj (men telefonsamtal och facetajm verkar uteslutet vilket man kan förstå) - det blir nog bra eller iaf okej den där stunden ändå även om det nog kommer vara de längsta timmarna i mitt liv. Man är ju HELT klar i knoppen och pigg av adrenalin och endorfiner så jag kan bara tänka mig hur frustrerande det är att inte få till vickandet på tårna... Slutligen pratade vi om att lägga en hög prioritering på att få eget rum på BB så att Rickard kan stanna hos mig och där finns tydligen bara 2 delade rum kvar där så allra högst troligen skulle det gå att genomföra även om de såklart inte kan lova något. SÅ HIMLA SKÖNT! Dessutom fick vi lov att flytta till patienthotellet efter ett dygn om jag mår lika bra som förra gången och är uppe och går vilket jag fått info om innan att man inte skulle få så även den biten känns riktigt bra nu - skulle allt bli kaos där för dem så jag tvingas dela rum och Rickard måste lämna får han iaf stanna till sen kväll och komma tidig morgon och det står i mina journaler kring hur jag känner inför det, amning osv och jag överlever det såklart men det känns skönt att vi förhoppningsvis slipper det. Så, i ca vecka 38 kommer vi ha ett planerat kejsarsnitt i Lund och vi behåller Lund och skippar Ystad för just nu känns det tryggt och bra där och denna fantastiska läkaren vi träffade skulle försöka vara den läkaren vi fick träffa i vecka 32 också så hon följer oss åt. Tacksamheten för just henne och hennes sätt att ta sig TID för oss igår - hon kunde sagt tack och hej efter 5 minuter när ovan var avklarat men istället engagerade hon sig i att höra mer om hur jag mådde, hur psykologen var i Malmö, hur planen för att stärka upp mig var osv osv. Jag kände mig så stark när jag gick därifrån och börjar längta enormt till sommaren och juli när vi ska få träffa lillebror på detta trygga, fina sätt. Här kan du läsa om: vecka 1 och 2 3 och 4 5 och 6 7 och 8 9 och 10 11 och 12 vecka 13 vecka 14 vecka 15 vecka 16 vecka 17 vecka 18 vecka 19 vecka 20 vecka 21 vecka 22 vecka 23 vecka 24 vecka 25 hur det gick till när vi blev gravida hur det var när vi slutade med p-pillerna
