Titta vad Charles ville göra efter förskolan idag - han ville bestämt baka vilket jag inte var sen på att haka på som projekt eftersom det faktiskt var mulet (om än varmt och skönt!!) idag så först ut var att baka en tårta men sen fick vi syn på en bild på chokladsnittar med strössel på och då ville han hellre göra dem - så det blev det. SÅ MYSIGT att baka tillsammans ju! Och bakar man får man smaka fastän det är måndag. Och SOM jag smakade, haha.... Ooops... Det behövde jag efter en lite skör eftermiddag, var hos psykologen näst-sista gången inför förlossningen idag och trodde inte det skulle komma så mycket tårar och känslor över mig men jag slungades tillbaka till sår och tunga minnen och det tog enormt på krafterna så jag resten av dagen har jag försökt vara extra snäll mot mig själv. Ska skriva om lite i mitt förlossningsbrev och skriva ut på nytt också, det är helt galet vad det börjar närma sig nu - någonstans har jag hela tiden sagt att jag inte blir förvånad om det drar igång efter midsommarhelgen så nu när jag inser att det är NÄSTA HELG så inser jag också att det snart är dags på riktigt, inte bara att jag längtar och hoppas att det snart är dags utan nu närmar sig faktiskt äntligen 5 juli och att få träffa Mr Bebé på riktigt. Jag LÄNGTAR men har också en del rädslor inför första tiden som vi pratade om idag. Den där första tiden med en liten bebis alltså... Så speciell, så skör och så mycket känslor som går upp och ner och även om jag är starkare nu, jag vet varför kvävningskänslorna tar över min kropp ibland och jag vet att det är okej att känna mig sorgsen, ledsen, arg och gråta för att jag blir så förbannad för att det där fruktansvärda ska påverka mitt liv så idag - så är jag ändå lite nervös över allt jag ska gå igenom med en liten minimänniska som är så beroende av mig och oss igen. Bebistiden är inte rosaskimrande och gullig och mysig utan en rätt stor utmaning för mig och även om jag faktiskt ser fram emot den också denna gången så vet jag ju också utmaningarna betydligt mer vilket är läskigt. Så jag försöker förbereda mig allt jag kan och jag försöker acceptera att jag inte hann i hamn med bearbetningen av allt utan det kommer komma minnen som sköljer över mig som inte alls har med detta att göra men som ändå tar över en fysisk och psykisk känsla som en svallvåg, det är vidrigt och sorgligt men det måste också vara okej. Att kunna känna enorm lycka och kärlek och glädje men att också behöva gå igenom och känna allt det där parallellt. Vi fixar det. Nu ska jag stänga ner datorn och bläddra i tidningar som jag köpt och vila hela kvällen, måste börja ha dator och iphonefria kvällar nu och bara försöka vila, vila, vila. Det är min sämsta gren men jag påminner mig hela tiden om att försöka iaf för nu har svullnaden börjat smyga sig på igen och inatt låg jag vaken en timme med brinnande, dunkande fötter och rygg. Kämpa, kämpa, kämpa <3.
