Jag såg att några bloggkollegor länkat till det här fina och öppna inlägget från Caroline som försökt bli gravid i två år men inte lyckats än och kom att tänka på fler av era frågor kring IVF. Vill ni höra lite mer om vår historia från ofrivilligt barnlöshet till vår lilla Charles så kan ni t ex lyssna på Tvillingpodden här eller läsa den här artikeln som ligger uppe på mama nu. Foto privat Nu till era frågor, fler frågor och svar hittar ni här. "Så fint att du delar med dig av din historia, tack! Läser din blogg dagligen och du skänker verkligen hopp om att allt kan bli bra i slutändan för oss som kämpar på med IVF resor. Jag själv är inne på IVF4 och har äntligen ett litet pyre i magen, går in i vecka 13 om några dagar. Vågar ännu inte hoppas, inte tro. Då vi blivit gravida 2ggr innan på våra IVF försök men tyvärr fått missfall. När vågade du/ni att tro på att graviditeten skulle gå vägen? Tack igen för att du delar med dig av din resa. Kram" Åh GRATTIS!!!! Förstår att det känns svårt att våga hoppas, framförallt med tidigare missfall - jag har aldrig haft missfall men det är en enorm skräck när man äntligen lyckats såklart. Jag håller tummarna för att allt går som ni önskar denna gången!! Heja er som kämpat! I vårt fall så vågade jag tro på det relativt snabbt, men det hade nog att göra med att vi inte hade några missfall eller misslyckade insättningar som sagt... Något i mig sa hela graviditeten att Charles (eller Mr Mini som han kallades då) mådde bra så jag var nästintill aldrig orolig över honom vilket nog är rätt ovanligt? Därmeot så har jag ju fortfarande svårt att förstår att han är mi att behålla fastän han är över 1 år nu. Stor kram! Foto Dayfotografi "Vi har percis börjat med att försöka på egen hand än så länge - dock har jag pcos, så det lär bli ett tag tills vi lyckas. Jag blir så ledsen av alla glada par och gravidmagar. Dessutom blev min chef gravid men gjorde abort. Hur orättvis är livet...?" Åh det där försökte jag akta mig för att tänka även om jag vet att det är SKITSVÅRT. Någon annans gravidmage har ju egentligen ingenting med min längtan efter barn att göra - jag försökte alltid vara glad för alla andras skull och tänka att det är ju en fantastisk gåva de fått och vad härligt det måste vara för dem att ha lyckats och vara så glada. Ibland blev jag ledsen när jag gick promenade och det kändes som ALLA var gravida eller gick med vagn utom jag - lite IN YOUR FACE hela tiden men jag försökte låta det vara tankar som bara kom och gick förbi mig - inget jag ville bära med mig hem och gräva ner mig med liksom - bättre att fokusera energin på att vi skulle försöka lyckas än att vara bitter på att andra lyckats - så försöker jag tänka med hela livet. Om någon får göra något som jag drömmer kariärrsmässigt exempelvis så försöker jag inspireras. Hur som - det där med abort är skitjobbigt är man själv försöker. Återigen försökte jag tänka att det inte har med mig att göra men det hände en grej under tiden vi var ofrivilligt barnlösa som var jobbigt att lyckas tänka så där positivt av. Det var sommar och jag körde mina kampanjer som vanlit där jag hade ett gäng anställda och en dag ringde en tjej och sa att hon var gravid och behövde få ledigt för att åka och göra abort. Samtidigt hade vi återigen fått min mens och blodet är som ett ritkigt taskisgt IN YOUR FACE faktum att man misslyckats. Man blöder liksom fysiskt och psykist då. När samtalet kom och jag skulle vara hennes bollplank och stöd för den där aborten så gick min autopilot på som chef och gjorde allt man ska men efteråt gick runt hörnan och satte mig på en sten och bara bröt ihop. Jag grät och grät, jag var på plats och jobbade själv med ett av teamen och jag var tvungen att ringa hem till Rickard och försöka få lite stöd och kärlek för ingen av mina anställda visste såklart vad vi gick igenom. Det var fruktansvärt tungt att försöka balansera. Även idag när jag lyckats och faktiskt har ett barn - vårt fina lilla barn - så sticker det till i mig när någon säger att de ska göra abort. Inte för att jag inte tycker att de ska göra det - jag tycker tvärtom VERKLIGEN man ska göra det om barnet inte är önskat såklart. Men att försöka stötta någon igenom det när man själv samtidigt lever med rädslan för att aldrig kunna bli gravid krockar lite. Det blev ett långt svar och kanske lite rörigt men det jag ville komma till var - försök att skilja på andra och dig själv, det har inget med varandra att göra egentligen. Lycka till!!! En body jag klämde på från Livly innan Charles fanns men som jag aldrig vågade köpa... "Tog en lång promenad och lyssnade på avsnittet i eftermiddags - TACK för att du delar med dig ❤️ Har själv endometrios och vi tänkte börja försöka skaffa barn om ca två år. Vi är precis som ni var, det här med barn är långt borta just nu.. Jag undrar dock vad du fick för behandling den dess att du fick diagnosen tills dess att ni valde att börja försöka? Jag funderar också på hur relationen mellan dig och Richard påverkats av er resa? För mig, som är drabbad rent fysiskt, är ju endometriosen betydligt mer verklig och problematisk än för min sambo som bara säger "det löser sig". Då blir jag tokig - det är inte han som behöver dras med skiten...." Jag har främst gått på p-piller där man hoppar över mensen samt tagit t ex Naproxen som smärtsitllande när det krisat fram tills vi började försöka bli gravida. Så jag fick inte speciellt mycket behandlingar innan tyvärr. Vår relation har blivit starkare än någonsin av vår gemensama resa - vi såg allt som ett gemensamt projekt och Rickard var otroligt närvarande i behandlingen och läkarbesöken. Vi pratade mycket om hur det skulle bli med allt och att även om det blir jag som fysiskt går igenom det mesta så försökte vi se till att båda var pålästa om allt och la upp planer för hur Rickard kunde hjälpa, peppa, stötta och avlasta. Vi teama upp oss. Den där meningen "det löser sig" förstår jag att du blir tokig av och det ÄR mycket värre för kvinnan som är drabbad såklart -det borde han ha respekt för. Heja dig som kämpar! "Glömmer man den kämpiga IVF-tiden, när man äntligen får ett barn? Eller finns den alltid kvar att bära? Jag undrar också hur ni gjorde med familj och vänner - visste alla? När berättade ni och hur kändes det? Jag vill att folk ska veta så att de slutar komma med dumma kommentarer, men samtidigt så orkar jag inte prata om det, och känner att det är privat. Behöver stöd, men samtidigt upplever jag att folk inte förstår hur jobbigt det är att vara ofrivilligt barnlös, inte på riktigt." Nej jag bär den med mig och tror alltid jag kommer bära med mig den - dels för att jag bär sorgen som var när det inte gick och smärtorna som jag fick utsätta mig själv för längst vägen - men framförallt för att jag blir evigt tacksam varje dag jag tittar på min son att det faktiskt gick till slut. Och sen bär jag med mig det eftersom jag känner styrkan i mig och min man som team som fajtade oss framåt tillsammans. Vi berättade för våra föräldrar när vi skulle påbörja en ofrivillgit barnlöshet utredning, då hade vi ju försökt själva ett tag. Sen berättade vi för våra syskon så småningom också att vi skulle påbörja IVF så att de skulle ha förståelse för vår situation - att vi kanske inte kunde vara med på grejer eller att jag kanske skulle vara lite frånvarande osv. Efter första försöket så berättade vi för de allra närmsta vännerna också. Jag tyckte det kändes skönt att berätta, skönare för varje gång. Att de visste gjorde att jag kunde leva ärligt och få pepp och stöd. Men att berätta eller inte är ju så otroligt olika - jag är en väldigt ärlig person med mina nära omkring mig så jag berättar ofta privata grejer direkt. Det är inge biggie för mig - känner du att det är privat och att du inte vill prata om det så göra inte det - välj en mening som du alltid säger när folk hasplar ur sig sina dumma, idiotiska kommentarer. T ex "jo men barn kommer inte på beställning tyvärr, det vore en dröm att få bli mamma en dag". PUNKT. Tänker på dig, det ÄR fruktansvärt att leva i ofrivillig barnlöshet och nej, folk som inte upplevt det själva kan aldrig förstå hur otroligt ont det gör i en varje dag. STYRKEKRAM!
