När man får välja förlossningssätt själv?

Okej så här blev det idag och jag får nog säga att utefter de förutsättningarna min kropp ger oss så har BB Sophia gjort sitt allra bästa för att ge oss en så trygg och bra förlossningsplan som möjligt. Utmaningarna ligger hos mig, min sjukdomshistoria och min tillit till min kropp efter alla vevor fram och tillbaka. Vi kom in på ultraljudet och jag berättade för läkaren att jag var nervös och tyckte att undersökningen skulle bli obehaglig. Det var ju ett vaginalt ultraljud och det har jag inte gjort sedan akuten på SÖS och innan dess hela IVF-svängen dag ut och dag in - helt plötsligt kändes det obehagligt och jobbigt att behöva gå igenom en sådan intim undersökning. Men läkaren skötte det bra och pratade lugnande med mig, tog sig tid att vinna mitt förtroende så jag skulle känna mig trygg och han frågade till och med om jag tyckte det var bäst att han pratade eller var tyst - otroligt skönt att få vara med och bestämma. Sen började vi och de konstaterade att allt flyttat på sig med rejäl marginal (otrolig, detta skulle ju typ vara omöjligt att de kunde hända oss enligt vad vi fått höra från vecka 32!) och att vanlig förlossning nu är möjligt. Panik och tårar som rinner från mina kinder, detta var jag inte alls beredd på och den fruktansvärda oro som kom krypande över mig chockade mig också. Jag kände faktiskt JAG ORKAR INTE MER - NU PACKAR JAG IHOP OCH DRAR! NÅN ANNAN FÅR GENOMLIDA DETTA! De kollade jättenoga och vågade lova att det inte kan dyka upp några som helst komplikationer utifrån hur moderkakan ligger. Vi har ju hört oss för de senast veckorna och fått rådet att ställa in oss på kejsarsnitt då det var så pass liten sannolikhet att det skulle lyckas flytta på sig så mycket så vi blev rätt paffa och chockade båda två men framförallt så kände jag hur en panikartad känsla dök över mig och jag kände mig intvingad i ett hörn där jag måste genomföra en vanlig förlossning och lita på min kropp, vilket jag inte känner att jag gör i dagsläget. Och att jag inte litar på min kropp gjorde mig ännu mer ledsen. (Så stark och peppad som jag var innan vecka 32 på denna POSITIVA SMÄRTA som jag skulle få uppleva - allt är som bortblåst!) Sen fick vi gå över till förlossningen och invänta möte med en läkare. Tiden mellan ultraljudet och läkarmötet hade jag panikkänslor och grät otröstligt hela tiden. (Vilket kändes "barnsligt och otacksamt" eftersom Mr Mini mår bra och min kropp fixat till "problemet" Jag vet inte varför jag inte tycker att jag har rätt till mina känslor och att man ska ta dem på allvar - jag skämdes snarare över mina panikartade tårar och hulkande men kroppen talade sitt tydliga språk - jag var livrädd och panik-skräck-slagen.) . Det känns sorgligt att det tog så hårt psykiskt på mig och att den peppen och tryggheten jag hade byggt upp fram till vecka 32 var som bortblåst och allt kändes som hemsk sjukvård, hemska smärtor och inget jag ville vara med om alls längre. (Dessutom vankade en kvinna i värkar fram och tillbaka i korridoren och att höra hennes smärtor och hyperventilering hjälpte inte...) Till slut blev vi inkallade av en läkare som lyssnade på vår berättelse och på mina rädslor och panikartade tankar. Jag ville inte heller vara den som bara tog enkla vägen ut och tog ett kejsarsnitt för att jag kände psykisk stress och rädslor för det kändes fegt och som folk kommer döma mig (av någon dum anledning - det FINNS JU INGEN PRESTIGE I HUR MAN FÖDER BARN!! Varför känner jag så här?!). Läkaren sa efter att ha lyssnat klart att det finns ingen medicinsk anledning till kejsarsnitt och att vi kan ha full tillit till min kropp. Däremot så är den psykiska faktorn viktig och jag måste få bestämma själv hur vi gör nu, vilket inte behövdes göras precis idag när allt känns chockande och panikartat igen. Hon tyckte vi kunde boka in ett kejsarsnitt idag och gå hem och känna efter under helgen, sen får vi bestämma helt själva om vi vill behålla planerat snitt ( och göra akutsnitt om det sätter igång innan) eller om vi vill testa vanligt med utvägen att då begära kejsarsnitt när som om vi vill längst resans gång. Eller så kunde vi sätta en deadline så jag inte behöver gå över tiden på planerat snitt vid BF och om det drar igång innan så kan vi testa vanligt. Jag vet inte vad jag vill men nu finns ett planerat snitt bokat 2 juni på morgonen och vi får bestämma själva om vi vill prova vanligt om det sätter igång innan men senare än 2 juni kommer han inte och går det så lång tid så blir det snitt. Nu tar vi några dygn och landar och funderar. Det viktiga är att han mår bra och att jag kan lyckas ladda mig till någon slags trygghet där sjukdom och sånt jobbigt kan plockas bort ur allt detta. Jag förstår att det kan låta som ett lyxproblem när man får välja själv hur man ska göra men jag hade verkligen önskat att någon annan hade bestäm för länge sedan, alla tester, prover, olika förändringar hit och dit har blivit alldeles för likt alla mina andra sjukhusvistelser och graviditeten känns farligt lik en sjukdom snarare än ett välsignat tillstånd och det är precis det jag INTE ville. Jag är så tacksam att vi är gravida med vår lilla Mr Mini och jag är så tacksam att han har mått bra hela tiden, men jag är också ledsen över hur dåligt jag behövt må och över allt rörigt som vi fått genomlida som nu gör att allt kopplas ihop med sjukdom för min del. Vi tar paus i tankarna under eftermiddagen och kvällen och firar mitt kalas istället. Detta beslutet tar i vi i helgen istället och då tror jag att allt känns klarare för mig.