"Var ödmjuk och planera inte så mycket"

Jag har fått lite kommentarer jag funderat på den senaste tiden som jag vill dela med mig tankar kring och jag är ruskigt nyfiken på hur ni tänker på allt det här med förväntningar, planer och chock när det inte blir som man tänkt sig... Foto av Dayfotografi Jag fick denna kommentaren idag: "Hej, jag vill verkligen inte vara den negativa som drar ner dig. Hatar den personen. Men jag fick min lilla underbara älskade dotter för två veckor sen och även om mycket är sådär rosaskimrande så är det tufft med en nyfödd och det är tufft att vara nyförlöst. Jag hade inte föreställt mig det, jag hade inte föreStällt mig en förlossningsskada för min del och en närhetssuktande bebis som inte vill sova. Det fanns inte i min bok och jag är vart om vartannat i chock. Försök vara öppen och ödmjuk inför att det är en omtumlande tid och ge er själva en chans att landa i lugn och ro och utan krav. Kärleken är fantastisk och dom små stunderna av överväldigande bedövande rosaskimrande mammalycka läker alla sår. Önskar dig all lycka i världen, du står inför det största och vackraste i världen, oavsett hur detaljerna blir" Och jag fick denna kommentaren tidigare i veckan: "Vännen, det kommer GÅ BRA!!! du fixar detta. Vår skatt tittade ut två månader för tidigt och jag minns hur jag hade panik i ambulansen , jag har inte hunnit gå kurs i profylax, jag har inte hunnit skriva brev, jag har inte hunnit det osv PANIK!!! överallt man skall hinna allt man skall förbereda. MEN DU FIXAR DETTA!!! ÅHHH vad jag vill skicka styrka till dig! Jag har haft problem med min rygg i svanken och var livrädd för att denna smärtan skulle komma och visst sjutton kom den så jag höll igen när jag krystade!!! tills barnmorskan och läkaren övertygade mig om att det går, du fixar detta, bit ihop, ner med hakan i bröstet fokusera all kraft på att krysta, skrik inte lägg all din energi, all din kraft på att trycka ut din lilla tös! Hur ont det än gör så är det fantastisk på samma sätt, önskar att du blir av med panikkänslorna och rädslan och försöker se det så istället. Det där med andningen, galet svårt om jag säger så, jag gjorde helt fel. Har tränat mkt å då andas man ju in snabbt och ut långsamt, det skall man inte med lustgas, men efter ett tag fick jag kläm på det, in långsamt ut långsamt. M fick hålla masken till mig och sedan bort med masken och krysta av bara fn!! genom värken och sedan lite lustgas och slappna av och hämta ny kraft andas lugnt och sedan på det igen, hänger du med??? en enda röra är det helt enkelt och till råga på allt, testa ligga på sidan upp med det benet, upp med andra benet, testa stå på knä, nä orkar inte ont i knäna, på huk, gick inte alls, till slut, när hon skulle ut för det drog ut på tiden, till slut knöt barnmorskan knutar på ett lakan som jag fick hålla i, sedan fick jag ta spjärn mot barnmorskan och undersköterskan med fötterna, läkaren låg uppe på magen och M stod bakom och höll om mig och sedan sa barnmorskan Nu Johanna NU och så drog jag i lakanet spjärna emot med fötterna, läkaren tryckte på magen (samtidigt som jag vrålade henne i örat) och till slut bara plupp sa det och sedan sekunden senare låg vår lilla skatt på min mage och jag tittade på M och sa, vi måste definitivt göra om detta igen!!! önskar så att du ville se hur fantastiskt detta är. Du kommer hitta ett sätt för dig och R så ni fixar detta. Det tar liksom lite tid innan man får kläm på hur man skall krysta och hur man skall slappna av och när man kan hämta andan och mitt i allt detta så tänker man ena stunden va fn håller vi på med och nästa vill man bara gråta och sluta och nästa är det liksom ja fantastiskt... det GÖR ONT SOM FN!!!! visst gör det det och skrämmer jag upp dig? både och min mening...hmmm kan du inte se det som en dansuppvisningen, du vet precis innan man skall in på scenen, sitter nu stegen, är make up och hår ok, LE!!! och så kör man, och du när vattnet går eller hur det nu händer, du kommer vara redo, DU KOMMER FIXA DET HÄR!!! se fram emot det med spänning för det är speciellt spännande och skrämmande och ja alla känslor på en gång. TOM nu ett och ett halvår efter kommer jag ihåg det som om det var igår... åhhh älskade Johanna försök se glädjen i det, det tar ju ofta lite tid innan bäbisen kommer så du hinner ju få kläm på allt, hur ni skall göra med lustgas eller vad du nu vill ha för bedövning, hur du skall andas mellan värkarna och drömma dig bort till en sandstrand där du bara kan andas lugnt och slappna av och hämta kraft, R kommer finna sig och veta precis vad han skall göra för dig, han känner ju dig utan och innan... och du hur mkt du än planerar, planera för det oplanerade!, det blir aldrig som man tänk sig, Ett tag när vi var mitt uppe, där i sjukhussängen, när vi var mitt i det tänkte jag liksom ok, jag slappnar av och go with det flow och ja, DET ORDNAR SIG!!! Varmaste kramen till dig vännen DU FIXAR DETTA!" Forts: "Finaste du, såklart har alla sin egen upplevelse och du och Rickard kommer få er. Det är väl just det jag ville ha sagt! Att alla får sin egen speciella och att hur mkt du än planerar fixar donar så ja planera för det oplanerade!Media målar upp en bild av hur det SKALL vara, det går så mkt trender, man SKALL ha läst just de där böckerna, tittat på just den bloggen, det skall kännas precis sådär osv... gör det till din upplevelse istället. Alla har precis som du säger sina rädslor och sina farhågor, men jag tror att mycket av detta bottnar i att saker och ting inte blir som man tänkt sig, vi tappar kontrollen... vi glömmer njuta och bara va, och planerar istället så in i minsta detalj hur det skall bli och så händer något på vägen som förändrar vår plan och då rasar hela vår värld... suck, ja ja strunt samma, det kommer bli bra och ordna sig skall du se, njut när du kan, blunda och hoppas på det bästa... och försök att inte PLANERA ALLT i minsta detalj, tänk om det inte blir så som du planerat då? Vad händer då? Det finns en scen i sex and the city, Charlotte har precis gift sig för andra gången och står och gråter på toaletten för inget blir som hon tänkt, Carrie försöker få henne att vakna, du missar ju allt! Missa inte din graviditet i all oro och planering... hmmm blev visst helt fel det här, LYCKA TILL i alla fall och ta hand om dig och var rädd om dig, och försök njuta, lite i alla fall..." PHU, tänker jag när jag läser dessa två kommentarerna ovan. (Jag känner inte er som kommenterade men skriver inte ut namnen ändå.) Och så sänder jag ut all kärlek, empati och tröst jag bara kan till er som verkar ha haft det och har det tufft i just era upplevelser. Man är så olika, man går in i detta med så olika saker i sin ryggsäck och man reagerar på så otroligt olika saker - det måste man komma ihåg när man pratar med andra om sina upplevelser - att man kan bara berätta om sin egen som en historia och inte som något som den andra ska lyfta in i sin ryggsäck. Här på bloggen berättar jag ju alltid om just mina tankar, funderingar, idéer och förslag men de är ju utifrån mig och inte alla andra - för det finns ingen mall. Och likadant kommer det bli med uppfostran och föräldraskapet - alla barn är olika och det finns ingen mall. Vi får lära känna vår lilla son och se vad som passar i just vår familj. Hur som helst, jag funderar lite på hur man tolkar mig som person när man läser bloggen för båda dessa kommentarerna försöker berätta något för mig som jag absolut redan vet vilket är lite roligt. (Missförstå mig inte - jag ÄLSKAR när ni kommenterar och älskar att vi är fler och fler här inne som berättar, stöttar, peppar varandra, kommer med tips och råd och storys om sig själva!! Fortsätt gärna kommentera för det är så kul!) Mina tankar Jag är en rätt positiv person för det mesta men som faktiskt ser på utmaningar och nya grejer med realistisk (okej ibland nästan pessimistiskt) syn. Att slänga P-pillerna och börja försöka var inte rosaskimrande alls för oss eftersom vi tvingade oss själva att göra det mycket tidigare än vi tänkt pga av informationen om mina AMH-värden. Jag såg en rätt lång, smärtsam resa framför mig, inte hoppet om att det skulle gå snabbt och smärtfritt just för oss. Att ge oss in i utredningarna för ofrivillig barnlöshet och sedan IVF-kampen var också något jag såg som en lång, smärtsam resa som vi behövde kämpa oss igenom och jag tvingade mig att fundera på adoption väldigt tidigt i processen. Lite "worst case" tänkande ligger naturligt för mig och jag är verkligen inte en person som tänker "det där händer inte mig". Tvärtom. Klart jag hade hoppats innerligt efter allt ovan plus min kroniska huvudvärk och min endometrios att jag skulle vara "den där kvinnan" som mår som en prinsessa under sin graviditet. Alla sa till mig att du ska se att dina smärtor och symptom försvinner så fort du blir gravid - din kropp kommer älskar vara gravid om ni bara lyckas. Klart jag hoppades lite - men jag var inställd på att det nog likagärna skulle kunna vara tvärtom och att alla symptom förvärrades. Och så blev det ju och det har varit tufft men kom därmed inte som någon chock. För min kropp reagerar ruskigt starkt på allt sånt och det har jag lärt mig nu - jag har lärt mig hur min kropp funkar. Och jag kan bara fundera, planera och tänka utifrån just min kropp och vår erfarenhet, någon annans kropp funkar helt annorlunda såklart! Nu är det två större utmaningar kvar den närmsta tiden och jag tänker återigen på hur min kropp har hanterat alla undersökningar, operationer, biverkningar osv de senaste åren och ställer därför in mig på att jag mycket väl kan få "det värsta" av allt. Blir det kejsarsnitt räknar jag med lång återhämtning och mycket smärta, jag har till och med lyft tanken att det kanske bli värre med sammanväxningarna i magen eftersom avslaget kan vara värre och tänkt att ja - då får vi väl göra en ny bukoperation bara där de rensa mig. Så kan det gå. Jag hoppas såklart att det inte blir så men har med det i tanken. Och blir det vaginal förlossning så har jag insett vidden av förlossningsskador i Sverige och att många förstagångsföderskor går därifrån med ett trauma som upplevelse som de aldrig trodde de skulle känna. Ett trauma med mer smärta än de trodde och där saker inte blev som de tänkt. Så jag har varit öppen för att man får hänga på vad som händer efterhand, för man kan inte veta. Jag har tänkt att en vaginal förlossning för mig kommer säkert innebär 2-3 dygn med smärtsamma värkar, att smärtlindringen kanske inte fungerar utan man får klara sig ändå och att det när som helst kan sluta i ett akut kejsarsnitt. Allt sånt får man ta som det kommer och försöka vara i nuet, känna tillit till de omkring en och hänga på. Det jag kan förbereda däremot är att vara påläst så jag vet vad som kan hända (för att det passar mig, andra vill inte läsa på någonting och det passar kanske dem bättre att inte veta) , jag kan träna avslappning i smärta, jag kan fundera på hur jag hanterat smärta förut, hur jag hanterar nya personer i rummet (räknar med personalbyte och inte att jag kan hänga fast i en barnmorska som en livboj) och vad omgivningen kan göra för att få mig att känna mig trygg. Sånt kan jag fundera på och förbereda och det tror jag starkt på - men folk verkar missuppfattat det till att jag är ett kontrollfreak som planerat och skrivit ner exakt hur saker och ting ska gå till. Och det är det sista jag gjort, ni kanske får läsa mitt förlossningsbrev när allt är över, vi får se... Och lite samma inställning har vi haft till första tiden som småbarnsföräldrar - att man får ta det som det kommer och hänga med, för alla barn är olika och man vet inte hur man mår efter en förlossning och hur lång tid återhämtningen tar. Så vi har inte planerat in något alls i sommar för vi får se vad det är för liten filur som flyttar in hos oss, det kanske är ett kolikbarn som är vaken dygnets alla timmar och kräver närhet och mat precis hela tiden och då tror får vi stanna här hemma och ge honom det - och det kommer ju bli skitjobbigt såklart men också ur-härligt för vi har äntligen vår lilla son. Rosaskimrande och kaos utan sömn, så är det väl att vara småbarnsförälder enligt vad jag har hört de senaste åren? (Fast mest har jag bara hört om sömnbristen ,kaoset, smärtorna, förlossningsskadorna och kolikbarn... Folk är inte så bra på att göra reklam för småbarnslivet utan lär hellre ut om kaoset än det underbara.) Så kan det bli. Men jag är säker på att det kommer bli underbart ändå, och att det är värt det alla gånger tusen om! Och jag är säker på att man inte kan föreställa sig hur det blir, varken det jobbiga eller det himlastormande. Hur tänker ni?