Vecka 30 | Johanna Kajsons blogg

Ahhh, nu har hela vecka 30 gått också, det går så galet fort! Vi njuter av den korta tid vi har kvar och jag har blivit bättre på att acceptera mina smärtor och nu när jag anpassar mitt liv enormt mycket mer efter dem så mår jag lite bättre och kan njuta av sista tiden. Det betyder INGEN promenad någonstans, what so ever - buss, tunnelbana och taxi även om det bara är en station bort helt enkelt. Känns ju urlöjligt emellanåt men foglossningen har blivit mycket lugnare så det är helt klart värt det. Update vecka 30: - Mr Mini är nu ca 39cm lång och väger runt 1,6 kg och behöver i princip bara gå upp i vikt eftersom alla organ nästan är helt färdutvecklade - lungorna är de som blir färdiga sist tydligen så han får gott stanna där inne ett tag till... Vill du vara med och gissa Mr Minis vikt, längd, födelsedag och tid? Kika här . - Han sparkar och vänder och vrider på sig flera gånger om dagen och numera känns sparkarna och boxningarna mer som att han "vobblar" som vi kallar det än raka sparkar. Sist vi var hos barnmorskan låg han med huvudet neråt men han har hunnit vända tillbaka sig efter det vilket är helt okej i flera veckor till tydligen. Tänk att min son slår volter i min mage, galen tanke! - Vi går andra delen i föräldrautbildningen ikväll, den handlar om tiden efter förlossningen på BB och första tiden hemma som nya familjen och det ska bli spännande att lyssna på... - Min huvudvärk har verkligen varit PAIN denna veckan, flera dagar har jag fått ta smärtstillande och ligga still vilket tär på psyket såklart. Men det är bara att vila, vila, vila och avboka allt. Jag slipper "topparna" av huvudvärksattackerna tack och lov och det gör att jag känner mig lugn för att Mr Mini inte mår dåligt av min kroniska huvudvärk för jag lyckas hålla kroppen avslappnad och lugn trots smärtan. (I en attacks topp är kroppen så otroligt stressad och alla musklerna krampar ihop sig totalt och det vill jag INTE att han ska behöva uppleva). - Foglossningen är som sagt bättre så länge jag inte går eller står en massa, hurra! - Jag har tränat gravidyoga och styrketräning på gymmet denna veckan och kände mig faktiskt ruskigt stark igår när jag och Rickard körde vår gym-dejt. Jag var liksom "lättare" på något sätt, en cool känsla när man bär en gigantisk discokula på magen och inte är "lätt" någonstans egentligen. - Magens mått är fortsatt prick på medel och sköldkörteln, järn och sockerblodvärdet är stabilt. - Vi grät flera gånger under helgen av tacksamhet och lycka över att vi snart ska få träffa vår son, känslorna är verkligen redan all over the place och vi sjunger, dansar och highfivear hela tiden för att vi lyckats ta oss så här långt i detta magiska tillstånd. Herregud, hur mycket kommer vi inte gråta när han väl är här om vi redan nu går omkring med tårar i ögonen av bara tanken på honom... - Morgonpiggheten fortsätter och att ligga vaken ibland på nätterna likaså. Försöker inte stressa upp mig utan tänker att det säkert är något smart hormon som vill förbereda mig på det som komma skall - bara att gå på det dygnet som kroppen säger åt mig och om det betyder en powernap klockan 15 på dagen så går det också bra. Lika bra att vänja sig... (Och det är faktiskt otroligt mysigt att ligga vaken på natten och känna Mr Mini vobbla runt, höra Rickards djupa andetag och sen smita upp för ett glas havremjölk eller rågpuffar med mjölk i soffan innan jag försöker somna om igen för femte gången...) - Rickard har styrt upp värsta avancerade projektplanen i ett projektverktyg där allt vi har kvar att göra står, från inköp till profylax och möte med narkosläkaren till packa skötväska osv. Han är världens finaste man och kommer vara världens finaste pappa! (och JA -jag gråter en hel del över det med var och varannan dag...Tacksamheten över att vi är ett team är så enorm.) - Jag fortsätter peppa inför förlossningen och ser fram emot det, känner mig som en superwoman på förberedande uppdrag och vi har tagit fram en gemensam målbild jag ska fokusera på som Rickard kommer hjälpa mig med. Det var faktiskt han som målade upp den i huvudet åt mig. (Ja - då grät jag med!). Men en grej jag vill fråga er - hur gjorde ni med att fota och filma under förlossningen? Spontant hade vi inte gjort någonting alls och antagligen gått ifrån upplevelsen med ett halv foto och inget mer (men bergis desto mer från dygnen efter) men nu har vi pratat med flera vänner som riggat kameror och filmat och grejat och det ligger liksom inte alls naturligt för oss. - Så nu vill vi höra era råd!! Att fota lite grann har vi sagt åt oss själva på skarpen att göra så vi inte ångrar oss efter men det här med filmningen, vad säger ni?