Att känna sig otrygg inför sin förlossning

Foto: Alicia Swedenborg Phu, nu har jag nog tömt mig på tårar för idag.... Kanske... För mötet gick inte alls som vi tänkt (eller blivit lovade) och både chocken och besvikelsen tog hårt efter att teamet laddat upp sig för att äntligen få klara besked om hur vår förlossning är tänkt. Först av allt vill jag säga att jag självklart förstår att Mr Mini kommer ut på ett eller annat sätt och att det viktigaste är att han mår bra och jag mår bra och sen hur det där går till spelar inte så stor roll i det stora hela och oavsett hur man lägger planen så förändras den i stunden och man får hänga med. En vaginal förlossning kan lika gärna sluta i akut kejsarsnitt (ungefär 9% gör detta) och det har vi haft med i förberedelserna och åtanke hela tiden. Och självklart är ett planerat snitt bättre än ett akut om vi nu skulle få det och självklart är det viktigaste frisk mamma och friskt barn. Jag är med på att allt detta är det viktigaste. MEN. Utöver allt det där ovan så måste man väl ändå få önska att man känner sig trygg och förberedd inför sin förlossning? Det är väl inte orimligt att jag önskar även detta? Även om det viktigaste är att han kommer ut på ett eller annat sätt och att vi mår bra - men man kan väl få önska att få må bäst även om det inte alltid går att uppfylla? Vi var lovade att få kika på ultraljud idag igen för att se om moderkakan hade flyttat sig och annars skulle vi sätta ett datum för planerat snitt idag. För mig är förberedelsen mentalt viktig och jag har svårt att ställa in mig lika mycket på båda, framförallt när det lutar betydligt mer åt snitt. Jag vill förbereda mig mentalt, jobba med mina visuella bilder och se till att vi är peppade inför förlossningen för jag är en planerande människa som trivs bäst så. Alltså skulle ultraljud göras och beslut skulle tas, och vi har varit inställda på att det skulle bli ett planerat kejsarsnitt (efter förra beskedet för några veckor sedan) och att idag var dagen vi skulle få datumet. Men idag blev vi inkallade till en förlossningsläkare som inte hade en aning om varför vi var där ens. Vi kom in på rummet och läkaren sa att hon hade läst min journal och vi sa att vi var nyfikna på att kika så att vi äntligen skulle få veta med säkerhet hur planen ser ut. Läkaren tittar oförstående på oss och säger "här kan vi inte titta med ultraljud, då skulle ni haft en bokad tid på ultragyn längre ner på gatan ". Vi förstod inte riktigt utan sa igen att vi är ju här idag för att vi ska kika och ta beslut samt isf få information om kejsarsnitt om det nu blir så. Remissen har ju gått från min barnmorska till BB Sophia av den anledningen? Hon skakade bara på huvudet och sa att det inte fanns något ultraljud bokad utan det måste gå en remiss och bokas in på nytt isf, eller så får vi vänta till 12 maj när där ligger ett ultraljud inbokat annars (vilket är alldeles för tajt inpå BF för mig, då kan han komma när som helst!). Varken läkaren eller vi visste ens varför vi var där idag helt plötsligt och vi var till och med lovade att vi skulle boka ett kejsarsnitt oavsett idag som vi sen kan avboka om vi önskar men inte ens det kunde hon göra - hon får tydligen inte göra det utan att titta igen och titta kunde hon ju inte heller göra. Helt bakbundna allihop alltså. Jag blev jätteledsen eftersom jag inte orkar gå på paus längre så hon lovade att skicka en remiss till ultragyn och att vi ska få komma in i mitten på nästa vecka för både ultraljud och samtal med beslut. Okej, bara att gråta ut och vänta en vecka till, inget att göra åt men jobbigt såklart. Vi vill ju ha en plan. Sen frågade Rickard vad som händer om det sätter igång i helgen, ringer vi in då och det blir ett "akut kejsarsnitt" (det är så barnmorskan sagt till oss innan) men då säger läkaren att så är det inte alls utan isf får vi komma in direkt och de gör en undersökning då och man bestämmer på plats hur jag ska föda, är det så det kaanske går vaginalt så kör man igång och "testar det" så långt det går för att avbryta om det inte funkar. Men då har ju jag inte förberett mig, läst klart att möta förlossningssmärta eller gått den profylaxen - jag kommer vara livrädd och panikslagen istället för lugn, trygg och stark. Framförallt eftersom jag inte kommer tro på att det går eftersom de gjort så många missar så här långt, att kämpa sig igenom halvvägs utan att ens tro på att det går kommer inte vara så motiverande och göra mer skada än nytta för mig, Mr Mini och min kropp. Hon sa dessutom att ja var i vecka 34+1 men jag är i 35+1 och i hennes system stod helt fel BF -det byggde ju inte mer förtroende direkt utan jag känner hur jag faller mellan stolarna och ingen riktigt har koll. (Och detta har ju hänt mig många gånger förut då läkare gjort fel, så fel så vi var tvungna att anmäla och det blev en långdragen process...) Jag grät och grät och jag inser att allt detta handlar om att jag inte vill att detta ska vara en sjukdom, jag har kämpat efter operationen där jag fick endometriosdiagnosen, sen kämpade vi för att bli gravida, sen kämpade vi och framförallt jag och min kropp igenom IVF efter IVF och nu har jag kämpat hela graviditeten med smärtor dygnet runt. Det har varit svårt att inte koppla ihop allt detta med sjukdom och tidigare diagnoser och sjukhusbesök men vi har lyckats hålla detta till något annat - ett positivt stadie där vi ville förbereda oss på bästa sätt för att skapa en positiv förlossning (först när vi förberedde oss för vaginal med alla smärta det innebär - men den här gången skulle det vara POSITIV smärta som tog oss framåt och inte all annan hemsk, negativ smärta vi gått igenom) och sedan när vi istället förberedde oss för planerat kejsarsnitt - en operation. Igen. Men även den har vi jobbat hårt för att bygga upp en positiv bild kring, en positiv upplevelse där vi år möta vår son och där vi känner oss delaktiga. Men nu känns det inte alls som vi får vara delaktiga, nu känns alltihop som sjukvård, sjukdom, sjukhus och tillit till att andra bestämmer och förlöser oss utan att vi får vara med på tåget. Och det gör så jäkla ont precis på mig eftersom det blir en negativ upplevelse med alla jäkla sjukhusrockar och komplikationer jag gått igenom, nu känns det fina som en förlossning ska vara som ännu ett hemskt sjukhusbesök. Och DET gör mig jätteledsen, osäker och otrygg. Just nu kan vi inte göra någonting, det är bara att sätta alla känslor , tankar och förberedelser inför detta stora, fina på paus i en vecka. Hålla andan och hoppas att Mr mini trivs så bra så han stanna inne under denna tiden så jag slipper ringa in i panik och skräck utan att veta vad som ska hända. Det viktigaste är att han kommer ut på bästa sätt just då och att han och jag mår så bra som möjligt men jag har en önskan om att jag får känna mig trygg och upplever delaktighet och en positiv upplevelse på hans födelsedag!