0,6% har föreliggande moderkaka... | Johanna Kajsons blogg

Och jag är en av dem, är det inte otroligt?! Rickard säger att jag ska tänka att jag är unik eftersom jag alltid har det som "nästintill ingen har" och får komplikationer och biverkningar som är "så låg sannolikhet att man får så det inte är klokt". Det ÄR inte så konstigt att jag inte vågar lite på sjukvården när de säger sånt till mig - för i 9 fall av 10 står jag där och är den där lilla, lilla procenten. Igår var vi ju på tillväxtultraljudet och Mr Mini mådde toppen, låg perfekt i alla mått och kurvor och han är definitivt en liten kille kan man väl lugnt konstatera efter de inzoomade bilderna läkaren gav oss, haha. Foto av Dayfotografi från förra veckan... VI däremot fick mig en liten kalldusch när han snabbt konstaterade att moderkakan låg för nära "hålet" som man säger och att vi måste ställa in oss på planerat kejsarsnitt. Vi blev lite chockade och besvikna båda två då vi förberett oss så enormt mycket och peppat upp oss inför förlossningen. Jag har på riktigt sett fram emot det till 1000 och känt att anledningen till all smärta jag haft de senaste åren och alla sjukhusbesök vi varit på skulle leda fram till att vi är så här pass tränade inför en förlossning - ÄNTLIGEN skulle vi få uppleva positiv smärta och teama upp oss genom det. Och på fredag har vi bokad profylax med bästa Carina på Babyz - allt vändes helt enkelt upp och ner. Planerat kejsarsnitt? Vi har varit extremt öppna för att det kan sluta med ett akut kejsarsnitt och att om läkarna säger att det är det som gäller så ska vi försöka undvika att bli besvikna eftersom de vet bäst och isf är det bästa sättet att få ut Mr Mini just då... Men planerat kejsarsnitt var vi inte riktigt beredda på och jag blev själv lite förvånad över hur extremt ledsen, besviken och chockad jag blev igår. Alla pratar ju om att det bästa för barnet och mamman är att föda vaginalt, riskerna är större vid kejsarsnitt och återhämtningen längre. Klart man inte hoppar jämfota när man tvingas till det! Jag tänker på alla som pratat om hur viktigt det är med sen avnavling, att barnet mår bäst av att kämpa sig igenom en vaginal förlossning, hur viktigt det är med hud mot hud direkt, att barnet kommer till mamman direkt och får lukta, vara nära osv... Hur blir det med allt sånt som är så HIMLA viktigt?! Han sa att vi kan få komma och titta på ett till ultraljud i vecka 37 eller 38 men det är ändå mer troligt att det blir planerat kejsarsnitt så antingen tar man beslutet nu på planerat kejsarsnitt och det ska vi prata med barnmorskan nästa vecka hur vi gör med allt. Ett planerat kejsarsnitt görs ju i vecka 39 så det känns väldigt tajt alltihop - just nu avbokade vi profylaxen tills vi vet hur vi gör - vi vill ändå träffa Carina och förbereda oss men vi vill ju vet VAD vi ska förbereda oss för isf... Sen undrar jag ju hur det funkar med föreliggande moderkaka - läser lite skräckande historier om att man blöder lättare, att OM man börjar blöda måste man åka in akut som attans, att man måste ta det lugnt och inte träna osv (och jag var på gymmet igårkväll och har gravidyoga idag) för att undvika blödningar och vi fick ingen sån info igår så det är ju mycket frågetecken just nu helt enkelt. Det viktigaste är såklart att Mr Mini mår bra, vilket han gör, och att vi får hjälp att få ut honom på allra bästa sätt utefter våra förutsättningar. Om ett par dagar har nog gråten och besvikelsen lagt sig och vi kan ladda om och därefter kommer det kännas toppen hur det än blir. Det förstår jag ju - så nu får jag tillåta mig att vara lite ledsen en stund.