Lucka 1: En bild från en dag du aldrig kommer glömma

Jag har funderat och funderat på om jag ska vara med i fantastiska Emily Dahls julkalender i år och idag känner jag att det är väl klart vi ska köra igen va? Det dyker upp så roliga luckor där i och man tänker på saker man kanske inte kommit på annars? Så, idag öppnar vi första luckan i årets bloggkalender – minnenas julkalender av Emily Dahl och årets tema är Året som gått.

Den 9 september 2014 på IVF-kliniken när ett mirakel skedde och Mini blev till. Ja, nu rullar tårarna här när jag skriver om det och ser bilden, årets julkalender speglar nog mycket av det som jag inte kunnat berätta för er tidigare under 2014 och vi passar väl på att kika på sånt här va? Så ni får ta del av resan som gått.. Bilden är tagen innan äggplocket och vi var peppade, livrädda och både hoppfulla och förtvivlade samtidigt. Jag är en av de få som det gör fruktansvärt ont på när man plockar ut äggen. (tror det är 5- max 10% som det gör ont för och resten tycker mest det är obehagligt. Alla ni som blir oroliga nu - bli inte det! Jag har hört runt och för de allra flesta är det som en bökig gynundersökning, lite obehagligt såklart men inget som gör superont! Lova mig att ni inte blir skrämda av det jag berättar - jag har en oerhört känslig kropp för sånt här och detta är superovanligt! Okej?) Vi hade bett om maxdos av smärtlindring eftersom förra gången vi gjorde det var ren och skär tortyr för min del, jag låg och bara skrek och den tortyrliknande smärta och de frågade hela tiden om vi skulle avbryta, efter halva tiden fick en ny läkare gå in för det var så smärtsamt och de förklarade verkligen att detta var jätteovanligt. (Jag var överstimulerad och blev jättedålig efter plocket också så det gjorde nog sitt också.) Detta satt såklart nära på näthinan när det var dags igen den 9 september och jag och Rickard hade undersökt möjligheten att jag skulle sövas för detta äggplock men de kunde inte erbjuda det på vår klinik och därför valde vi att bita ihop och testa en gång till. Jag hade bestämt mig för att det var sista gången om det gjorde lika ont igen, nästa gång fick vi begära sövning annars på en annan klinik. Men vi hade bestämt oss och tillsammans peppade vi upp mig, tränade på positivt tänkande och andning inför plocket. Min målbild var att om jag någon gång skänktes gåvan att faktiskt bli gravid och skulle föda ett barn så var det här träningen av smärtan. (Läkaren däremot sa att för min del var det här värre smärta för mig så nog var det träning alltid!) Jag bad Rickard ta bilden innan vi skulle in och jag pekar så glatt på kanylen för där skulle smärtlindringen sprutas in, haha. Det gjorde nästintill lika ont andra gången men allt gick mycket fortare eftersom jag inte var överstimulerad så det var klart värt det efteråt när jag låg och sov bort hela dagen mellan smärtorna och smärtlindringen. Jag kommer aldrig glömma den dagen för detta är dagen när Mini kom till, redan samma dag som de tagit ut äggen så befruktas dem och det finaste embryot sätts tillbaka två dagar senare. (Den dagen kommer jag heller aldrig glömma såklart men det får bli en senare historia....) Den 9 september hade jag förpostat att blogginlägg sedan tidigare men den 10 september skrev jag till er att jag var sjuk och då låg jag hemma och vilade från plocket. Nu vet ni det, har ni frågor om äggplock eller något annat från dagens berättelse så tveka inte på att ställa frågor i kommentarerna så ska jag svara på allt jag kan! Kärlek till er som kämpar!