Sist jag gick in i denna korridoren på sös fick jag beskedet om mina låga AMH-värden och att vi nog skulle ha svårare att bli gravida själva. Det var i den korridoren jag gick in och gjorde operationen i december 2011. Och idag rusade jag in efter ett besök hos min barnmorska där hon ville att jag åkte in för min konstanta smärta och ömhet i magen. Jag gillar inte sös, det ger dåliga vibbar för mig med alla minnen. Jag har ju haft väldigt ont i magen förra helgen och vilat under veckan men det har inte riktigt blivit bra. Så jag har varit öm i magen ett par dagar och mailade med min barnmorska under dagen som ville att jag skulle komma in direkt så hon fick känna på magen och lyssna på hjärtat. Stressad, med ont i magen och en liten oro i kroppen skyndade jag dit men upptäckte halvvägs att jag hade tappat mitt VISA- kort och körkort på vägen i alla stress. Bara att vända lätt svettig och rusa samma väg tillbaka och leta längst marken. (Vid det här laget började tårarna rulla för jag ville inte missa tiden och jag var arg och ledsen över att jag hade lyckats tappa de viktiga korten.) Nästan hemma ringde telefonen och en kille säger att han har hittat mitt körkort och VISA-kort och han är vid Karlberg - VILKEN HJÄLTE! Jag rusade dit och fick dem i handen och tackade honom typ tusen gånger, ville krama honom men insåg att jag nog såg rätt hysterisk ut där jag babblade om stressen, barnmorskan och svetten rann.. Bara att skynda tillbaka och in till min underbara barnmorska som lugnt tog emot mig och tog hand om mig. Hon kände på magen och jag hajade till på vissa punkter där jag hade riktigt ont. Det tyckte hon inte var så bra. Sen lyssnade hon på Minis hjärta som lät som ljuv musik, allt verkade bra med Mini och en stor sten föll från mitt bröst. Men jag var på tok för öm på vissa punkter på magen så hon ville att jag skulle åka in till gynakuten på sös för säkerhets skull. Bara att åka vidare och köa in på gynakuten! Där kollade de urinvägsinfektion och lite andra tester men allt såg bra ut så en läkare gjorde undersökning, ultraljudsundersökning och vanligt ultraljud och tack och lov såg allt bra ut. Mini låg i profil med benen upp i "taket" och vilade i lugn ocj ro och man såg hjärtat slå på skärmen. Tacksamheten över att allt är bra är så enorm!! De letade lite efter cystor och annat men hittade inget så de har ingen förklaring på smärtan och ömheten utan det är nog endometriosen som spökar och jag får helt enkelt försöka vila och ta det som det kommer. Men så otroligt skönt att veta att allt ser bra ut!!!!! Det var otroligt jobbigt under dagen för allt gick så snabbt så Rickard han aldrig ikapp men fanns i väntrummet när jag kom ut, vi var nog lite i chock över allt men tacksamma att allt är bra. Nu har jag skickat blommor till killen som ringde mig om korten och bäddat ner mig i soffan. Nu behöver jag vila och fira jul!
