Diagnos. Först och främst, läste ni den här artikeln på Aftonbladet idag? En kvinna som söker hjälp av 32 läkare (!) utan att få hjälp, varför i helskotta vara det ingen som öppnade henne innan? HON DOG! Helt sjukt ju. Jag förstår att de hade svårt att sätta diagnos men de borde ha agerat och gjort NÅGOT betydligt tidigare, klart man måste kika in och se hur det ser ut inuti om man har svårt att få rätt på problemet! Jag vill också berätta vad som hände hos min läkare i onsdags -jag fick provsvaren från operationen i julas och jag fick diagnosen endometrios. (Vill ni veta mer om detta kan ni läsa här, jag rekommenderar inte er att googla om det för då bli man lätt skrämd!) Det känns skönt att ha fått en diagnos, snittet för kvinnor att få denna diagnosen är 8 år från det att de söker första gången och det är ungefär 7-8 år sedan när pappa körde in mig till akuten i Lund första gången av smärtorna och de nämde något om detta men struntade i att följa upp och undersöka. Jag har turen att jag fått tag i en riktig SUPERLÄKARE här i Stockholm som hjälper mig och som kommer vara min kontaktperson. Jag har fått olika starka smärtstillande för att kunna leva och må bra -eller iaf okej när det är som värst! Nu är planen att inte göra mer än så. Just nu. Och det känns faktiskt helt okej, jag har ju vant mig vid tanken sen september när de först nämde misstanken. Så. Nu fick jag berättat det med. //Fröken Kajson
