1 timmes powerwalk senare...Det är skönt att gråta ibland. När jag gick ut för en powerwalk (som jag planerat lägga 20 minuter på från början) så ringde jag min bästis för att snacka lite och planera vår resa till Lyon i mars. Men vi trillade in på tunga minnen och mörka tankar så min promenad blev snarare en timme och det rann tårar emellanåt. Tur att det inte var iskallt så jag fick isbitar på kinderna! Det finns nog inte någon som vet så mycket om mig och mitt liv som Emelie, vi har gått igenom det mesta med varandra och vi pratar varje dag. Oftast minst en timme sammanlagt. Den första som står och knackar på min dörr när det är tungt är Emelie, fastän hon bor sååå långt ifrån mig. Vi längtar så det gör ont tills den dag vi bor närmre varandra och får dela vardagarna på ett normalt sätt med varandra! Då vi kan träna, fika och bara vara med varandra, DET längtar vi till så sjukt mycket! Hur som helst, tack för att du stöttar mig , inspirerar mig, tror på mig, pushar mig, lär mig laga mat och alltid lyssnar på mig min vän!!! Jag skulle inte klara mig utan dig! Kärlek! //Fröken Kajson
