Säljsekten... Ikväll sände Svt2 en dokumentär om The Phone House evenförsäljningsavdelning. Det var ett program där jag dessvärre hittade flera gamla kollegor. (tråkigt för deras skull för de kör inte någon stil som inte någon annan gjorde eller gör! Så för deras skulle nämner jag det här och nu - jag förstår att det är fruktansvärt vinklat och jag tycker inte att ni gjort något fel!) Och hur man än vänder och vrider på det så känner jag igen mig från mitt eventår. Man går in i lite av en sekt. Med det sagt vill jag poängtera att när man är i det trivs man otroligt bra, man har kul på jobbet, man älskar sin chef, man älskar sina kollegor och man älskar jobbet. Så man trivs och har kul och visst knäcks man, visst har man tvingats sluta jobba sent för att ta nattbåten från Gotland över till fastlandet för att sedan köra hela natten ner mot Skåne där man skulle jobba nästa dag. Inget hotell, ingen sömn. Men man vet också om att det är så och man har alltid fritt val att lämna om man inte trivs i det! Så det som sägs i dokumentären är återigen vinklat och något snett. Visst har man jobbat 12-14 timmar på en dag och visst har man jobbat 30 dagar i sträck utan en enda ledig dag. Och visst tog det knäcken på mig. Återigen - NÄR JAG VAR I DET ÄLSKADE JAG DET! Jag gjorde det!! Jag hade otroligt roligt med alla mina fina kollegor och jag träffade dessutom min fina fästman under min eventtid så jag har min gamla chef att tacka för det!! Jag ångrar inte en sekund mitt år som säljare utan hade sjukt roligt och utvecklades enormt under den tiden! Dock fick jag med mig en hög med negativa utvecklingar med! Jag hade turen att ha en betydligt mjukare chef än dem ni ser i dokumentären, annars hade jag nog inte klarat mig där ett år. Just mina två chefer var personliga, lyssna på mig, lät mig oftast vara ledig när jag behövde det (dock tyckte jag att jag behövde 3 dagar per månad vilket var ganska mycket jämför med mina kollegor) och peppade mig men de skällde aldrig ut mig när jag inte preseterade. Och det var ju en metod som funkade för mig! Jag hade aldrig klarat mig om jag hade haft en hård chef som dem ni ser men visst har jag träffat på dem och några av mina närmsta vänner har varit säljare under en sådan chef och det knäcker en totalt. Just den arbetsledaremetoden har jag aldrig stått bakom och när jag själv fick tillfälle att arbeta i en annan position under en liknande chef så bröts jag ner totalt. *Observera att de sms ni ser i dokumentären inte är från den chefen de visar i bild hela tiden. De har vinklat det så för att just dem som är med i bild ska var syndabockar och de har givetvis inte tagit med ett enda uppmuntrande ord eller sms. Däremot är det NÅGON teamleader som skickat de sms ni ser och det är såna sms jag själv inte hade fixat att prestera under. Jag ångrar märkligt nog inte att jag jobbade ett år som eventsäljare för jag lärde mig otroligt mycket av det, det var världens bästa jobb tyckte jag och det har utvecklat mig enormt! Det jobbet har format den jag är idag. Och det finns andra eventavdelningar som sköter arbetstiderna enligt lag, uppmuntrar sina säljare att ta ledigt, ser till att de äter lunch och tar pauser. Så saker har utvecklats och förbättrat, jag arbetade otroligt mycket för säljarnas arbetsmiljö och drev många projekt för att utveckla arbetstänket, uppmuntra för semesterdagar osv när jag satt som säljkoordinator. Jag vet att jag kommer ha en hel del gamla kollegor som läser detta som undrar hur jag tänker. Därför förtydligar jag följande innan jag går vidare: - jag älskade mitt jobb som eventsäljare och det har utbildat och utvecklat mig enormt mycket. Jag kan ärligt säga att det är delvis tackvare det jobbet jag kommit dit jag är idag. Man lär sig vara målinriktad, social, arbeta hårt, lösa situationer, säljteknik och mycket mer. - jag ångrar inte att jag jobbat som eventsäljare och sedan jobbat som säljkoordinator på eventförsäljning - jag tycker eventförsäljning i sig är otroligt kul att arbeta mer och står helt och hållet bakom det säljgenren för den innebär inte fulsälj utan är ett fantastiskt säljben om man sköter det rätt - jag skulle absolut rekommendera människor med starkt psyke och god självkänsla att jobba inom eventförsäljning på ett bra företag med rätt arbetsmoral men berätta förutsättningarna för jobbet Med det sagt uttrycker jag mig inte om vad TPH har för arbetsmoral eller om det är ett bra eller dåligt företag. Dokumentären är vinklad och de vill att tittarna ska tro på att just de är förjävliga. Jag skriver bara om mina egna erfarenheter från förr och hur det var då! Jag säger varken bu eller bä om TPH, cheferna i sig i inslagen eller någon annan eventförsäljningskanal. Följande inlägg är utifrån mig, mina erfarenheter och det jag har gått igenom och det är inte riktat till någon annan. Detta är bara vad jag personligen gått igenom. Punkt. Slut. Jag kan bara berätta min historia. Och i min historia så bröts jag ner och knäcktes totalt i två omgångar. Första gången var när jag jobbade som eventförsäljare då jag levde tre liv. Ett på jobbet, ett annat hemma i familjen och ett tredje hos övriga vänner. Men främst så levde jag i jobbet dygnet runt och pratade eller träffade inte min familj eller mina vänner speciellt ofta. Jag stängde ute dem för det "fattade ju inte vad jag gick igenom" som jag uttryckte det. Det gick så långt så min bästis skällde ut mig och frågade hur jag mådde egentligen och vem fan jag pratade med för jag sa ingenting till henne. Då bröt jag ihop och berättade att jag ljög för alla på alla håll och kanter. Precis alla. På något sätt hade jag skapat mig tre falska liv och tappat bort mig själv på vägen. Det slår mig än idag ibland hur illa jag mådde när min bästis frågade mig vad som höll på att hända den där gången för jag sårade så otroligt många människor längst den vägen och allra mest knäckte jag nog mig själv. Min självförtroende var på topp men min äkta självkänsla var körd i botten. Den har jag inte lyckats jobba upp än idag. Den andra gången gick det så långt så jag hatade mig själv. Jag grät varje dag och hamnade i en mild deprission. Jag hade panikångest och kunde inte andas när saker inte gick exakt som jag planerat och efter att ha läst boken Good Enough så insåg jag att drivits till ett hänsynslöst perfektionismbeteende som förstörde mig själv. Min familj och min sambo var de enda som såg mig i mitt värsta skede när jag bröt ihop så till den milda grad så jag grät oavbrutet tills jag inte kunde andas, det har varit tufft att arbeta bort och jag får bakslag än idag där halsen sluter sig. Då tvingade jag mig själv iväg på KBT. Jag gick behandling i 4 månader och kom en bra bit på vägen. Jag fick träna på anding, tankar, känslor och handling. Men för mig är det mest att arbeta upp självkänslan igen och börja släppa tanken om att var perfekt. Det är fruktansvärt svårt. Jag strävar normalt efter att vara den perfekta sambon som alltid städar, plockar undan, diskar och piffar till i hemmet samtidigt som jag är den perfekta vännen som alltid ställer upp och tar hand om alla, skickar gulliga presenter och har långa samtal, stöttar, finns till hands, träffar alla och bjuder alltid till fest. Samtidigt som jag vill ha den perfekta kariärren där jag presterar bäst, överpresterar mot mål, har höga positioner och tjänar bra pengar och allt detta samtidigt som jag vill vara perfekt tränad, äta rätt, alltid vara med på allt men ändå alltid ha tid att vara hemma och ta hand om bara oss SAMTIDIGT som jag vill vara den perfekta dottern och den perfekta kollegan. Jag vill vara smal men ändå vara fantastastik på att baka läckra bakverk som jag bjuder spontant på. Jag ÄR SLUTKÖRD. Såklart. För det går ju inte!!! DET GÅR JU INTE måste jag säga till mig själv. Och träna på att vara good enough istället för perfekt. Det ÄR okej att inte hela lägenheten är perfekt när systern tittar in en söndagseftermidddag. Det ÄR okej att tvätten inte är struken direkt samma dag eller att disken inte är diskad INNAN man äter middagen. Den kan vänta till efter. Eller några timmar senare eller kanske till och med till imorgon. (just nu ljuger jag för mig själv för jag har inte kommit så långt än så jag kan vänta med disken. Jag gör den direkt. Innan jag ens sätter mig till bords!). Och visst vore det väl okej om jag inte hade packat upp hela väskan direkt när jag kom in innanför dörren eller att den stod framme över natten och istället flyttades ner till källaren imorgon? Jag har en lång bit kvar att gå, jag har bara börjat. Och det är första gången jag berättar om det. Jag vet inte varför jag berättar men allt kom över mig i samma sekund som jag började skriva detta inlägget. Så nu berättar jag. Jag berättar att det bara är ett år sen jag satt i sängen med andnöd. Det är inte längre sedan än så jag var som värst, december 2009 tog krafterna slut och samtalet till KBT-terapeuten ringdes för första bokningen. Och eftersom det är så jäkla dyrt så går jag inte längre utan gick bara fyra månader och kom ruskigt långt på den tiden! Efter det har jag arbetat aktivt vidare själv. Just nu tränar jag på två huvudsaker:1. Att lära mig säga nej. Jag säger alltid ja till allt och alla. "Kan du hämta den där åt mig" "Kan du hjälpa mig med detta" "Kan du vara med och fixa detta" "Kan du hjälpa mig att packa" "Kan du komma hit och fixa det här" "Kan du snälla ringa den där åt mig" Kan du flyga hit och vara med på detta" "Kan vi ses nu" Jag säger alltid ja. Jag säger aldrig nej. KLART jag kan komma till dig och hjälpa dig! Till allt och alla. Det måste jag träna på att ändra för det är inte är inte hälsosamt och jag mår inte bra av det. Ibland måste även jag säga "nej det kan jag tyvärr inte". Utan förklaring. Så det tränar jag på just nu. 2. Att försöka hitta min egen vilja Jag har tappat bort min egen vilja. Därför har jag alltid enorm beslutsångest när jag själv måste bestämma om något. I Miami satt jag en dag och grät över att pappa hade sagt något om att jag skulle öka takten lite med att bestämma vad jag skulle äta till lunch. Han sa det skämtsamt och vi hade ju faktiskt stirrat på den där menyn i 10 minuter och alla andra var klara så det var inga konstigheter. Men jag bröt ihop av panikkänlsan att jag KUNDE INTE BESTÄMMA MIG. För jag visste inte vad jag ville ha. Jag tar alltid det alla andra tar. Jag gör alltid så som alla andra gör. Jag tittar på det alla andra vill se och jag hittar på det alla andra vill hitta på. Jag har glömt bort att ibland kanske jag ska säga vad jag vill göra eller äta. Så nu tränar jag på det. Och det är JÄTTEJOBBIGT! Det låter löjligt men det är svårt. Så minsta lilla träningstillfälle tar jag och jag behöver all hjälp jag kan få! Så nu vet ni vad jag jobba med just nu. Herregud jag har blottat mig totalt ikväll. Byxorna nere. Bäst jag går och lägger mig innan jag ångrar mig! //Fröken Kajson (KBT, kognitiv beteendeterapi, är en psykoterapeutisk behandlingsmetod som innebär att man arbetar med att förändra tankar, känslor och handlingsmönster som inte är välfungerande och därför leder till psykiskt illabefinnande. KBT innefattar både kognitiv terapi och beteendeterapi. KBT är en strukturerad, aktiv och insiktsbefrämjande psykoterapi som är mer inriktad på nuet och på framtiden än på det förflutna.)
