Igårkväll la jag ut ett svar på en fråga på min instagram som jag tänkte vi kunde lyfta lite här på bloggen också eftersom jag vet att ni är många som vill höra med om dels hur det är att vara högkänslig förälder som jag är men även hur det är att ha och vara ett högskänlsligt barn... Det är så otroligt många parametrar man ska bolla, väga och balansera emellan hela tiden i föräldraskap tycker jag. Det är långsiktig uppfostran som sätter värderingar och hur man agerar kring olika saker - som här ovan när man är en del av ett lag - ett team. Just nu ett fotbollslag eller innebandylag men på sikt som vuxen så vill man ju ha uppfostrat barn som ställer upp för andra, som ser sig som en del av arbetslaget på jobbet, som en del av teamet i familjelivet osv. Som förstår att andra har förberett ett pass utifrån vem som anmält och har man sagt att man kommer så dyker man upp - man struntar inte i det för att man inte "känner för det" eller känner sig lite trött. Man visar engagemang osv osv osv.Men sen samtidigt så är ju föräldraskap att se till varje barns egna förutsättningar, utmaningar, önskemål och vad just det barnet behöver just nu i denna fasen i livet. Om och om och om igen. Är man förälder till ett högkänsligt barn kan aktiviteter vara utmanande på många olika sätt och det är ju olika för alla barn. För någon kanske det är läskigt med många andra barn man inte känner, för någon är det obehagligt att var ensam på aktiviteten utan mammas och pappas trygghet på plats, för någon är det för höga ljud och för stimmigt för att orka med när man tar in allas energier, mående och vad som händer över allt... Och för någon så VILL man gå på aktiviteter men när det väl är dags så säger hela hjärnan och kroppen "jag orkar inte" eller "jag orkar inte mer socialt idag" som det känns som är vårt fall här hemma men det är ju svårt att sätta ord på. Är man empatisk och inkännande och "duktig" på att ta sitt ansvar heeela dagen i skolan och på fritids så förstår jag att man behöver en paus och inte pallar dra iväg på fotbollsträningen med 80 andra barn där man aldrig vet vilka man hamna med och hur det ska bli. Det kräver en hel del av en om man är sån som det TAR energi av att anpassa sig in, hitta sin roll, fortsätta vara förstående, inlyssnande och ordentlig när man inte har någon ork eller energi kvar egentligen. Här lurar vi på hur vi kan stötta och hjälpa bäst, hur ett veckoschema ska se ut som är anpassat och hur vi kan hitta små pauser och lösningar som hjälper till. För vill man gå på aktiviteter så ska man få det, vill man gå på flera olika men bara en gång i veckan på varje så ska man få det. Jag tycker liksom det är för tidigt att begränsa sig till bara en enda aktivitet när man är 8 år gammal bara för att aktiviteterna numera är 2-4 gånger i veckan - vill man då prova flera sporter så blir det på tok för mycket om man inte är sån som ÄLSKAR att gå på aktivitet varje dag.Däremot tycker jag som sagt det är viktigt att man inte skippa det man signat upp på. Vår lösning är att inför terminen bestämma vad man vill gå på och hur ofta och sen håller man den linjen oavsett vad - och finns där för att stötta och hjälpa igenom det när det är tuffare.Men det är ju helt klart en balans - svårt ämne att skriva om också men detta var lite av de tankarna som dök upp igår när jag lyfte det på instagram...
