Godmorgon vänner, Phu vilket tuff kväll det blev igår, själva tennisen var magisk och jag hade konstant ett gigantiskt leende på läpparna. För det ä så jäkla kul att lära sig något nytt och att få göra det med roliga människor. Vi skrattar åt oss själva, peppar varandra, lyssnar intensivt på vår duktiga tränares metodiska och pedagogiska förklaringar och hans tålamod är fantastiskt för dessa trötta mammor som knappt kan ta in mer än en instruktion åt gången. Han är liksom 24 år och orkar med våra trötta (och ibland fnissiga) kommentarer. Fast vi har fokus, det måste jag säga. Och vi vill verkligen lära oss - igår var första gången vi fick till lite riktigt spel vilket var SÅ kul. Hur som, väl hemma hade jag fått en kommentar på bloggen som gjorde mig så jäkla ledsen. Och arg. Jag reagerade direkt och svarade utifrån ilska och att jag var sårad, la upp den på instagram och också för att bolla lite med andra och 99% tolkade kommentaren som jag. Det är SÅ viktigt hur man skriver till varandra i text - jag försöker alltid skriva utifrån mig själv och aldrig hoppas på någon annan (men misslyckades i mitt svar igår när jag sa att denna människa verkade vara en fruktansvärt elak människa inifrån och ut - det var verkligen över gränsen och det ber jag om ursäkt för. Jag försöker alltid att INTE skriva om andra och hur de är eller ska vara eller reagera men igår blev jag så sårad och matt. Finns andra här inne som ENBART kommenterar när man vill säga till mig att det är fel på mig, att jag är si eller så och att jag borde eller till och med "måste" ändra på mig.) Det viktiga nu är att den som skrev kommentaren bad om ursäkt när hon insåg hur jag och många andra tolkade den och hon förklarade att hon inte alls menade så. Jag uppskattar ursäkten så enormt. Ibland blir det fel. Och hoppas att hon (du <3) tar emot min ursäkt också för att jag trodde du var så elak. Så vi kan lägga det bakom oss. Jag tror det är SÅ viktigt att inte jämföra sig med vad man har och inte har, då blir man lätt bitter och det hjälper ju sällan att man är bitter mot någon annan som försöker göra sitt bästa utifrån sin situation och sina möjligheter (men som kanske har massor med andra utmaningar och svårigheter som t ex inte du har). Det hjälper ju inte dig i din situation om jag inte kunnat lämna hemmet för tennis på onsdagarna utan din och min situation har ju inte med varandra att göra… Och det hjälper ju inte dig om jag inte skulle få sovmorgon ibland eller ha världens bästa föräldrar som kommer och leker med kidsen och ger oss egentid. Det hade ju inte hjälp alls om det var så - jag vet att just dessa sakerna är extremt lyxigt och jag påpekar min tacksamhet kring det ofta. Sammas sak att amma eller inte - att jag kan sticka iväg på tennis har inte med amningen att göra för när jag ammade så lämnade jag hemmet ändå. Vi har inte flaskmatat för att dela på matning eller nätterna och August äter generellt inte längre på nätterna heller, han slutade med nattflaska för ganska länge sedan (tar en vid 05/06/07 på morgonen - vaknar däremot många gånger ändå för tillfället). Men sen har jag/ vi en massa som säkert är tuffare för oss än andra - som jag lätt hade kunnat bli bitter över men det hjälper ju inte heller. Att jag skulle vara säga till folk som är trött eller har lite ont i eller klagar "ja men tänkt på att du inte har två kroniska sjukdomar där du har ont varje dag, du vaknar med smärta varje dag. Tänk på det" - för det hjälper ju varken den människan eller mig. Vi måste sluta jämföra. Vi måste låta oss vara olika och inse att vi har olika behov, vi har barn med olika behov, vi har olika förutsättningar, vi tycker olika saker är jobbiga/ utmaningar, vi blir stolta över oss själva av helt olika anledningar och vi önskar olika saker av livet. Vi har olika krav på oss själva, vi har olika sätt att genomföra vårt föräldrarskap osv osv osv. Vi är olika. Och det är okej. Och hur jag gör påverkar inte dig - om jag får sova eller inte påverkar inte om du får sova eller inte. Om jag har ont eller inte hjälper inte dig i din smärta. Så viktigt. Jag försöker verkligen vara positiv och skapa energi i mitt liv, skapa guldkant på livet och dagarna och se till att genom det även ge energi till andra. Ge pepp. Ta utmaningar och svårigheter och försöka se till att livet blir så bra och härligt som möjligt ändå. MEN jag vill också visa verkligenheten - för annars blir ju bilden sne och skev. Att bara skriva om den fantastiska vabb-dagen med kidsen och om hur härligt det var, hur god den hemmagjorda hallonkrämen var och hur gulliga barnen var med varandra hade ju lätt gjort att man som läsare bara känner "varför går allt så enkelt och smidigt för henne? Varför är hennes liv så fantastiskt? Gnäller aldrig hennes barn? Vägrar de aldrig äta maten? Får utbrott? Drar fram exakt alla leksaker över hela huset? Blir hon aldrig trött? Tycker hon alltid att livet med barn är sådär magiskt och härligt? Orkar hon alltid leka och vara pedagogisk? VARFÖR ÄR INTE JAG SÅN?" Igenkänning - det är det jag vill uppnå när jag skriver om det jag tycker är jobbigt eller tufft. Att jag också önskar att man fick en paus. Eller att barnen sov hela nätter. Det handlar inte om att jag skriver en blogg för att hylla mig själv och att jag vill att ni hylla mig med - det handlar om igenkänning och verklighet. Och att ni ska känna att ni också gör en mental high five till er själva när ni tagit er igenom något ni tycker varit tufft. Att ni också klappar er på axeln efter en intensiv vabbdag med kidsen. Det är DET jag vill uppnå. Igenkänningen och att man förstår att allt är exakt samma här hemma som hemma hos dig. Men så kanske jag kan inspirera till lite pepp och att tänka lite mer positivt kring kaoset också - att du som läser känner dig som både en bättre mamma och mer tacksam över livet när du tittat in här. Och det är en svår balans att inte trilla över och "klaga" på sitt liv, sina barn osv osv. För det vill jag inte göra - jag vill inte klaga. Jag försöker så ärligt och nyanserat som möjligt visa både det härliga med livet med t ex kids (eller företag eller hus eller vad det nu är – det härliga med LIVET helt enkelt) men är noga med att visa och prata om det jag tycker är jobbigt, energikrävande osv också så man inte läser och ser en dag som bara var maaagisssk med hemmagjord hallonkräm och glada barn. Att man ska se att jag är också trött, har skrikande barn, leksaker överallt och huvudvärk av en intensiv dag som alla andra. Igenkänning. Inte klaga och inte hylla mig mer än någon annan utan hylla ALLA och försöka peppa alla varje dag att man är grym och good enough. Började hela inlägget med det ju ”heja alla föräldrar som kämpar”. Så att jag skriver ”hurra att dagen gick så bra” är för att det känns så utefter mina förutsättningar där jag verkligen kan bli dränerad av en sån här dag och många känner nog igen sig. Svårförklarat och så rädd för att bli misssförstådd... Den hemmagjorda hallonkrämen igår - såååå god. Så, nog om det. Jag har skrivit min blogg i typ 12 år och jag skriver inte den för att få fler läsare eller följare och jag skriver inte den för att bli hyllad eller älskad. Jag skriver den för min skull. För att det är skönt för mig att skriva av mig. Och sen har jag lyxen att till 99% (dig inräknat som skrev kommentaren och bad om ursäkt!!) ha fantastiska läsare som är empatiska och som kommenterar utifrån sig själv utan att hoppa på mig och tycka till eller försöka förändra mig - för ni förstår att jag skriva om mig och ALDRIG om er. Jag skriver inte vad som är rätt och fel eller att mitt sätt är det bästa. Jag skriver inte att jag är bättre än någon annan, jag försöker dock inspirera och peppa till att visa på hur man kan leva sitt liv med guldkant.. Hur man kan jobba med sin inställning. Hur man kan ta sig an utmaningar i livet. Och jag får SÅ mycket av er - att ha er som läsare är den allra bästa bonusen med att jag älskar att blogga. För jag får ut så mycket av er, era tips, idéer, pepp till både mig och varandra. Nu vaknade August från sin morgonnap. Måste smita. Kärlek och pepp till er idag!
