Godmorgon och glad fredag mina vänner!! Solen skiner utanför fönstret och Rickard jobbar hemifrån för vi har spontant bestämt oss för att packa väskorna och köra upp till hans familj i Småland, främst för att få SOVA och vila då svärföräldrarna hörde av sig och ville avlasta oss lite och leka med barnen men även för att hinna umgås med alla hans syskon och syskonbarn så ikväll har vi bjudit in till pizzaparty och imorgon ska vi gå på spa och SOVA. Precis vad vi behöver och det kunde inte komma lägligare, så glad över att vi tog chansen och sa ja när frågan kom och allt faktiskt klaffade! Så här är barnens väska packad och även vår. Jag åkte dessvärre på en sån där enorm huvudvärksattack igår igen.... Jag hade ont tisdag-onsdag och var hos min osteopat i onsdags så då lättade det efter men sen igår efter mitt första möte så bara sa det PANG och smällde till och så hade jag så ont så jag fick avboka allt resten av dagen och vila... Jag ringde Rickard som kunde hämta barnen och fixa allt med dem och så chansade jag och smsade min osteopat som vi kommit överens om att jag skulle göra vid attack - och det var som att alla stjärnor stod rätt för hon hade en avbokning och fick komma dit klockan tre. Jag grät när jag kom dit för jag hade så ont, satt i den absoluta toppen av attacken när hjärnan börjar bli övertygad om att jag kommer dö för det gör så ont... Jag brukar prata över den tanken i huvudet med ord och meningar som "du kommer inte du, detta är en smärta som kommer försvinna, varje andetag tar dig närmre att det är slut för denna gången" och sånt.... Men det är slitsamt och DET GÖR SÅ ONT. Jag la mig på rygg på banken och hon påbörjade behandlingen, hon är sååå försiktig så jag känner knappt att hon gör något mer än att hålla vid svanskotan eller vid huvudet men så helt plötsligt känner jag i hela kroppen att det börjar lossna. Det är så otroligt, jag har inte skrivit så mycket om behandlingen för jag vågar knappt - för den verkar verkligen hjälpa för första gången och jag kan knappt tro det. Det är som magi. Hon behandlade mig så att jag var förbi hela attacken när jag gick där ifrån, matt, öm och helt slut. Yr, illamående men mer sådär bakis och öm som jag brukar vara 1-2 dygn efter. Där var jag helt plötsligt efter och då åkte jag hem och sov hela eftermiddagen och kvällen medan jag hörde hur killarna hade en mysig och rolig eftermiddag där nere. ... och jag slogs ännu en gång av två saker - för det första hur jäkla bra pappa Rickard är. Jag slås ju ofta av det men eftersom jag låg i sovrummet och August inte ens visste att jag var hemma så blev det som att jag fick tjuvlyssna på hur de har det när jag inte är hemma... och Rickard är så sjukt närvarande, fokuserad på dem, rolig, busig, närhetskramig, påhittig och uthållig med dem, och det kanske är därför som tanke nummer 2 är som den är... Att barnen är så mycket mindre gnälliga och jobbiga rent ut sagt när de är med honom. Det brukar han säga när jag inte är hemma - att det varit sånt flow och ganska enkelt - och ja det lät väldigt mycket lugnare och enklare när jag tjuvlyssnade igår än så som jag har det på eftermiddagarna med konstanta krav, gnäll, att A vill att jag ska bära honom och vara med honom samtidigt som jag lagar mat osv osv. De kräver och behöver mer av mig antar jag, fint det med men eftersom jag också tar in mer än vad R gör så blir det slitsamt. Slitsammare för mig än honom att vara själv med dem faktiskt, det har vi konstaterat förr. Hur som, nog om det. De badade och fick pyjamas och sen dök jag upp och fick gosa med dem i soffan framför TVn innan de (och jag ) somnade för kvällen. Och sen tog Rickard hela natten och jag sov och sov och kände som att jag var i en feberfrossa men imorse var det förbi och jag var öm och matt och trött - som väntat. Det här med att få ont till och från när man är under behandling kan vara obehagligt men jag vet ju att man måste ha tillit till processen... Min kropp ska programmeras om och det är inte helt lätt för den - även endomatriossmärtorna påverkas till och från av behandlingen... Som att kroppen är förvirrad av att den ska ha nya banor i all vätska eller vad man ska säga. SÅ svårt att förklara - men jag tror på denna processen och försöker ha tillit och vila i att vi tar oss framåt även om det kommer bakslag också... Nu - kaffe och en dusch innan vi ska åka till Småland!
