När jag fotade Chicca så såg jag min pumpa på armen så då ville jag fota den också till er. Jag fick den av barnen igår när de fick sina halloweentatueringar som de hade fått av sina kompisar här nere på gatan... Gullisarna, C har halloweenfest på skolan idag och det har varit en stor utmaning att vägleda honom genom veckan eftersom han inte tycker om att bli skrämd och inte gillar läskiga saker. Det är maskerad idag och han gillar ju inte det och valde att inte klä ut sig vilket jag vill stärka honom i - att man är den man är och man är okej precis som man är. Vill man inte klä ut sig så behöver man inte. Jag har aldrig gillat det heller men inte vågat erkänna det förrän nu i vuxen ålder för i hela mitt liv har det känts som att man "ska" älska att klä ut sig. Så många som verkligen älskar maskerad och jag har inte velat vara annorlunda -nu känns det SÅ skönt att verkligen känna mig trygg i att jag inte gillar det. Och att jag verkligen INTE någonsin vill bli skrämd. För det blir så otroligt stora obehagliga konsekvenser för just mig i min kropp av den panik-adrenalin-jagkommerdö-chocken som blir och den sitter i enormt länge för mig. Även om någon bara hoppar fram från ett hörn och säger "BUU". Mina nära och kära har lärt sig det om mig nu och vet om det och förstår varför jag mår dåligt av att bli skrämd men det har ju tagit tid att förklara det helt klart. Hur som, det har varit lite tufft att det är skolplikt en sån här dag, de går ju med större barn på skolan också så jag gissar att hela skolan har klätt ut sig och dem som går i högstadiet kan ju säkert gått all in på ett sätt som känns läskigt så vi har pratat mycket om det och vi har pratat med fantastiskt fina fröken om det som ska vara en extra trygg punkt idag för honom. Jag våndades för vilken förälder jag vill vara och vad jag vill lära mina barn kring sånt här. Får man sjukanmäla sig om man är så rädd så man inte vill gå? Eller tycker vi i vår familj att man måste gå? Är skolplikten så viktig för en 6 åring? Kan det finnas andra anledningar till att det är bra att lära sig att man går ändå? Kan man våga gå och se att det kanske inte är så läskigt som man är rädd för? Eller kanske det ÄR så läskigt men man kan lära sig trygga verktyg att använda sig av för att ta sig igenom det och att det är en känsla av läskighet men att det inte är någon fara på riktigt? Jag hade önskat att jag lärde mig ett regleringsverktyg för känslor - och skillnaden på när det KÄNNS skrik och panik fastän man vet att det inte är det - och att kunna balanser det. Många tankar och funderingar när man är förälder helt klart - jag är helt trygg i var vi landade och vad vi har pratat om här hemma och hur våra värderingar är i frågan och jag hoppas att jag kan lotsa och guida mina barn genom uppväxten att bli trygga i sig själva och att de är bra och ok precis som de är. Att man kan säga nej, att man kan säga att man inte vill vara med utan att det är någon stor värdering i det men samtidigt att det finns saker i livet man måste göra och att man då kan ta hjälp för att klara av dem helt enkelt. Mer om halloween här - i fjol hällde vi upp godis i en burk och satte pumpan vid grinden och skrev en lapp att vi inte ville att de skulle ringa på för barnen tyckte det var läskigt men önskade dem glad halloween och att de gärna fick ta godis helt enkelt. I år är vi ju inte hemma vilket C sagt flera gånger att det är SÅ skönt. <3
