Läste detta inlägget hos Ebba Kleberg von Sydow förra veckan och har tänkt på det ändå sedan dess... "Är du lycklig nu?" heter det och är ett svar på detta otroligt inspirerande, enkla inlägget som hon skrev dagen innan som handlade om att välja det man ser.... Utdrag: Det påminner mig också om att jag också ska bli bättre på att välja att se rätt saker, i min vardag. Just nu. För jag behöver verkligen det, så som veckorna som kommer ser ut. Jag behöver välja att se alla de mysiga stunder jag har med barnen, istället för att se i kalendern hur mycket jag kommer att jobba och vara borta från dem. Jag behöver välja att se vad jag faktiskt hinner med att uträtta, istället för det jag inte hunnit. Jag tänker välja att se den träning – allt från trappor till steg eller lite styrka – jag faktiskt hinner få till, istället för de två eller tre pass jag hade ambitionen att få till. Kort sagt, jag ser buketten och inte smutsiga fönsterrutor. Jag tyckte det var så tilltalande då hon hade skitiga fönster, byggnadsställningar utanför som bankade och höll på och som hade skitat ner hela balkongen och ja - ett grått dammigt uttryckt där bakom hennes våriga bukett hon valde att titta på istället - men just det där med vad man faktiskt hinner är så svårt att öva på att välja att se om man är prestations-lagd i sin natur. Prestationsprinsessa om du så vill... Eller "duktig flicka". Oavsett så kickstartar man så lätt veckan med att tänka att man ska träna 3 gånger denna veckan - eller alla veckor numera faktiskt... Man tänker att man ska hålla mailen tom till botten varje dag, uppdatera bloggen 2 gånger om dagen och nu ska man minsann hinna tipsa om både vårkläder och den där fina pyjamasen som så många frågat efter... Man ska hinna med mötena man bokat med såväl elever som brudpar men även att uppdatera alla checklistor och leverantörer och så ska man hinna handla och laga riktigt bra mat varje dag denna veckan, och orka ta vagnen till och från förskolan. För höga ambitioner helt klart - och en miss vi så många gör. Men så kommer livet emellan och man hann inte ens hälften och jag vill så gärna se allt jag faktiskt gjorde och upplevde istället för att älta det jag inte hann. Så jag tyckte Ebbas inlägg var inspirerande och precis såna små påminnelser jag behöver då och då, att varje dag försöka hitta balansen som är lagom utefter mina förutsättningar just här och nu. Eller veckovis iaf. Att finna balansen då och då eller att när man slår ut en vecka känna att balansen var helt okej iaf - det blev NÅGON träning/rörelse gjord och det blev både grönsaker och lite snabbare mat men det blev både och under en vecka iaf. Jag höll mailen hyffsat i skick och fick gjort de möten och avstämningar som behövdes just denna veckan, det behöver inte vara ännu mer. Det där med balansen är tydligen en myt enligt boken "Reload". Om man googlar "hitta balans" så får man upp 63 800 träffar på artiklar och böcker i ämnet enligt boken och enligt dem så är fenomenet "balans" som är svårfångat för att livet inte är balanserat utan det här med att så många strävar efter att känna sig harmoniska, ha inre frid, ha alla delar i tillvaron i perfekt jämvikt osv osv - det är svårt när verkligheten har så många yttre faktorer som är föränderliga. De flesta av oss har dåliga dagar, är glad ibland, ledsna ibland, frustrerade ibland, har humörsvängnignar och hormonproblem, har barn som vägrar äta/ göra läxor/ klä på sig eller som blir magsjuka mitt i en viktig upphandling på jobbet. Har känslan av att vara frustrerad på både sig själv och andra, att känna sig misslyckad eller ensam eller är helt enkelt bara trötta. Livet. Så att vi i vår moderna tid jagar att att nå balansen som ett konstant tillstånd av harmoni och lugn och "lycka" när LIVET konstant svajar till med sjukdom, kasst väder, förseningar eller bara en dålig natts sömn så är det inte så konstigt att man känner sig "misslyckad" eller att man misslyckades med den där balansen man hade en plan för att uppnå. Reload skrev så klokt "Livet är i själva verket en gungbräda som gungar vilt åt bägge håll - och det måste få vara så. Det kommer fortsätta att göra det så länge du lever. Vi föreslår att du inte ens försöker balansera den där brädan, utan att du i stället gungar på den med flit. Sätt alla dina måsten och krav , allt du vill och behöver göra, på ena sidan. På andra sidan placerar du din återhämtning och konkreta tekniker för reload. Sedan kan du gunga brädan i botten om du vill - så länge du gör det åt båda hållen." Nu handlar just den boken om reload så de fokuserar på det men jag gillade metaforen kring gungbrädan och livet. Och jag strävar fortfarande efter balansen mellan allt MEN har övat och övar på att acceptera att livet är föränderligt för varje vecka, dag och till och med timme ibland. Att våga åka med på gungbrädan ner i botten på ena sidan av fullständig total eurofori, lycka och känsla av att all är 100% med barnen t ex eller jobbet eller ett enda bra träningspass som får mig att tro att NU är jag tillbaka och kan alltid träna så här - 3 dagar i veckan minsann!! för när gungbrädan sen PANG gungar åt andra hållet och jag är som en blöt fläck av trötthet för att jag inte fått sova, ont från kroniska smärtor så jag absolut inte kan träna och knappt kan jobba eller barnen skriker vid matbordet och inget äts. Då handlar det om acceptans där och då också. Så är det just då, nästa timme-dag-vecka kan den gunga tillbaka till det andra. Och ibland är man i mitten med balansen - men ytterst sällan. Och för just MIG så passar det inte för jag är ju en hel känslomässig bergochdalbana med både HSP och smärtor som kommer och går så att säga. Så jag övar på att åka med på gungbrädan och gilla läget oavsett var den är. Och att finna vila, återhämtning och ta hand om mig själv så gott jag kan. Hur som - såna tankar snurrade igång hos mig när jag sen läste Ebbas nästa inlägg "Är du lycklig nu" - för hon beskrev även det så bra. Att om man stannar upp och checkar in hos sig själv - om JAG stannar upp och checkar in hos mig själv så svarar jag alltid JA. Jag är så jäkla lycklig. Och tacksam. Över min familj-mina barn- min man- mitt jobb- mitt hem - mina vänner - min stad - min bil - min hälsa (oftast) - min nyfikenhet- min säng - en liten krokus..... Jag är lycklig över stort och smått och även när jag är riktigt ledsen eller förtvivlad över att jag har ont eller över att jag är sååå trött av sömnbristen eller PTSD tar över mig en stund och det gör sinnessjukt ont och jag är ledsen där och då. SÅ är jag fortfarande genuint lycklig och tacksam över mitt liv. Och väljer att se livet så. Utdrag från Ebbas inlägg: Hur kan jag då veta det, när jag ibland stressar livet ur mig, jobbar lite för mycket, inte får ihop det sabla pusslet och hela tiden strävar efter… Nåt? Som kanske inte betyder nåt alls i slutändan? Jomen kanske för att lycka för mig verkligen är de små stunderna. Där bor lyckan för mig. Packa upp ett silvertejp-ihoptejpat paket med ett grönt garn-armband i. Att sjunka ner i soffan med en kopp te. Att komma ut och springa fem kilometer och känna att opererade foten håller. Rosa himmel och hålla en barnhand i min. Att snabbstäda hemma (slarvstäda, som Johan kallar det…) och sätta tulpaner i en vas, framför smutsiga fönsterrutor. Att vakna en ljus morgon till fågelkvitter. Japp, något så banalt duger fint för mig. Visst var det fint beskrivet? Exakt så känner jag med. Hur känner ni?
