Godmorgon från vabben! August fick feber från ingenstans i helgen, inget snor eller förkylning utan bara feber så vi gissar 3dagarsfebern (men vem vet med småbarn?!) och håller oss hemma... Just nu sitter han framför mig och leker med tågbanan och är feberfri så vi tar dagen lite som den kommer men håller oss hemmavid såklart. Han myser mycket och nära - vi ska nog läsa en massa av hans böcker idag gissa jag och kolla Bamse på TV och kanske gå ut och titta till ett husbygge i närheten som har stora grävmaskiner. Charles ville också vara ledig men vi förhandlade fram en halvdag - så svårt det där tycker jag för de har ju inte skolplikt än men man vill ändå lära att man inte vara vara ledig när som helst sen MEN jag vill ju tanka på honom allt vad jag bara kan nu med närhet och att vara liten när han behöver det. Försöker lyssna in och hålla på vad vi tycker är viktigt här och balansera det - men att argumentera och förhandla och kompromissa är ju alltid bra att lära sig tänker jag så han var supernöjd när han åkte iväg och jag tog hand om barnens mamma som är lite låg på energi efter sömnlösa nätter och annat så jag planerar att sova med August på hans nap och sen hämtar vi C direkt. Blev bra det där tyckte vi. Han är också lite skör till och från nu märker jag, verkligen en fas och en balans mellan att vara stor och nästan agera som en tonåring med känslorna överallt och utbrott och att bli besviken och ledsen men också att vilja vara liten emellanåt och han uttrycker det så oerhört fint när han vill det. Om jag bara lyssnar ordentligt så hörs det tydligt när det är viktigt att tanka på och när det bara är att testa om han får bestämma, och tanka på kan man aldrig göra för mycket enligt min mening. Vi har spelat massor med spel i helgen, den försvunna diamanten är favoriten nu och vi tränar på att hålla sig till reglerna, att genomföra även om man hålla på att förlora och vänta på sin tur och allt det där. Förskolan som tipsat mycket och jag ÄLSKAR ju att spela spel så jag tycker det är fantastiskt när vi lyckas göra det, måste hålla undan lillebror för en 2åring vill mest ta allt och kasta runt och det är väl det tuffaste i åldersskillnaden precis nu. De leker mycket tillsammans men det finns många tillfällen som det inte funkar alls att se till bådas behov och lösa det den stora vill. Hur som, 5årsfasen tror jag absolut har med alla nya "krav" som kommit med storbarnsavdelningen och han vill gärna be om hjälp med mycket som vi vet att han kan nu - han säger att han kan men att han önskar att vi gör det och då tänker jag att det är stor vill vara liten och tankar på när det går. Det har liksom dykt upp alla möjliga tonårsföraningar under senaste månaden (till och med kommer frågorna om kärlek, kramar, pussar osv och vi pratar massor med samtycke som vanligt) så jag känner mig som att jag försöker llära om min mamma-roll på nytt. Igen. Med nya diskussioner, nya viktiga "ja" och "nej" som förälder och att liksom vi ännu en gång måste inventera var vi står och hur vi vill vara i vårt föräldraskap men även hur vi kan hjälpa och bemöta våra barn. Det är verkligen en grej jag inte var beredd på innan jag fick barn eller ens förstod förrän kanske för ett år sedan - att man fasiken måste lära om sig som mamma flera gånger om året för precis när man tror att man "har det" så är något barn i en ny fas man vill hantera och bemöta. Och jag som är en HSP-person och dessutom någon som gääärna tycker det känns tryckt att liksom sätta "etiketter" på saker och ting och landa i olika beslut och känner mig grundad när jag har "räknat ut" hur vi gör bäst för hela familjen och som INTE är en fan av förändring om jag själv inte valt den har haft lite utmaningar med att hänga med i svängarna - att tänka om och ändra om hela tiden. Tänk när killarna var så här små som Essie är på bilden där hon satt igår och hejade på söndagsfotbollsmatchen... Hon fyller 1 år om lite mer än en vecka och kämpar på med att lära sig gå - jag tror faktiskt redan hon kan men hon vill bestämma själv när hon tänker visa upp det på riktigt, haha. När barnen är 0-1 år hänger man med på att det är en massa faser - det är tydligt att de förändras och är man som jag som vill läsa på och lära sig mer han man till och med en app som berättar för en om alla olika faser men sen lämnas man lite åt att tror att sen är det ett barn som bara blir större och lär sig mer grejer ibland typ - jag hängde inte med på alla dessa "faser" som fortsätter men eftersom C har lite HSP-drag så märks alltid faserna väääldigt tydligt och jag och några andra föräldrar har pratat om hur enorm utvecklingskurva våra 5åringar haft sen de började efter sommarlovet och att vi alla känner lite samma sak - att de lärt sig enooormt mycket men att det är kaos i deras känsloregister när de kommer hem och att de nog är rätt slut av förskolan och alla sociala regler de jobbar med och pratar om så de behöver släppa ut allt hemma i trygg mijlö. Söndagsfotbollen - ny tradition på mammas och pappas fotbollsplan till baksida. Söndagsmiddag och söndagsfotboll - Rickard och August stannade ju hemma igår men vi andra körde 5x5 match och det är SÅ kul varje gång, som en dröm att få vara en storfamilj som spela fotboll på söndagar och allra mest är det ju Charles dröm när alla spelar med honom... Vet inte hur mycket han övar här bak själv mellan att någon av oss står med honom och tränar passning, skjuter mål och dribblar, han har helt släppt innebandyn nu som han var älskade i våras så vi får se om vi kollar upp innebandyträning i vinter eller håller oss till fotbollen... Har föreslagit dans och gymnastik också men han tycker det är roligare att gör hemma. Hur som, en annan grej jag tänkt mycket på är hur mycket mer man tänker att en 5åring "ska klara av" nu än förr. Som en sån grej som att cykla - jag tror inte alla 5åringar cyklade när vi var små men nu är det såå många som tycker till om vilka som kan och inte kan cykla - man tipsar om att balanscykel tidigt ska lära dem att sen cykla och att man inte ska ha stödhjul på för då "tar det längre tid att lära sig" MEN här tänker jag att barn är olika. Man är olika intresserad av att lära sig och man har olika BEHOV - precis som vi vuxna... Man utvecklas säkert olika inom förmågan kring balans och man tycker det är olika läskigt eller roligt att lära sig saker eller göra saker med fart. Jag tror på att det är olika - när jag får dms på instagram med "varför har han stödhjul, kan han inte än?!" så blir jag tokig för vem har sagt att han måste kunna?? Han har ingen stress med att lära sig det och tycker fortfarande att det är lite läskigt helt ärligt, nu kör vi med pinne där bak och han kan cykla själv men vill helst att jag håller ändå, fastän han kan. Han vill inte lära sig starta och stanna själv och då pushar jag inte för jag tycker han kan få bestämma det själv. Det är ju inget man måste kunna i min värld helt enkelt - bara för att samhället pushar för det. Denna bilden, haha. Är jag glad? Arg? Kärleksfull? Skulle skicka en pussbild till Rickard i fredags när han satt på tåget men balanserade vagnen samtidigt och då blev detta resultatet, haha. Hur som, det är många tankar nu och det ÄR ju svårt att inte "åka med" i vad "samhället" eller "alla andra omkring en" gör som har lika gamla barn... Eller här är man nog olika inkännande men här är min HSP lurig för jag tar ju in exakt allt från alla hela tiden. Så att hitta min egen grund är svårt om jag inte är uppmärksam. Nu märker jag att jag flummar iväg och jag har blivit avbruten ett par gånger av August när jag skrivit så jag får skriva mer om ämnet HSP en annan dag - här kan ni lyssna på Barnet går där jag gästar och pratar om hur det är att vara förälder som HSP men även om man misstänker att ens barn är högkänsligt och experten förklarar ämnet så bra. Tips!
