<div>Jag läste på <a href="http://blogg.mama.nu/cissiwallin/2017/01/30/tvabarnstankar/" target="_blank">Cissi Wallins blogg, eller framförallt i kommentarfältet</a> med något av en skräck i kroppen. I krönikan nämner jag ju att vi nu börjar få frågor om när det är dags att skaffa ett syskon till Charles. Eller snarare att det minsann är dags nu för "man ska ju ha dem tätt så de kan leka"....</div> <div> </div> <div>Jag känner verkligen att från Charles 1årsdag har tankarna om att orka ta upp kampen om ett syskon snurrat i mitt huvud men vi är verkligen inte redo av så himla många olika anledningar. Vi behöver börja sova lite mer först. Jag har dragit igång VÄRLDENS jobbår 2017 som måste levereras i alla projekt<em> (och let´s face it - jag lär ju vara halvt eller helt sjuksrkiven under både en eventuell IVF och graviditet</em>). Charles behöver få egentid med oss och nu när han äntligen börjar göra sig förstådd vill jag vara mitt normala jag och ge honom fokus, kärlek, närvaro och energi. Jag vill vara glädjefull och stark. Och må bra. Jag vill inte att han ska ha en blöt fläck till mamma nu när han är så pass medveten, då vill jag hellre vänta tills han är så stor så jag kan prata och förklara för honom varför mamma mår som hon mår. Men vi vet ju inte om vi har råd att vänta...</div> <div> </div> <div> <div> </div> <div><em>Gravid med Charles - foto av Dayfotografi</em></div> </div> <div> </div> <div>Jag älskar ju att ha en syster och det är så mycket mer än bara när man är liten, jag tänker även nu i vuxen ålder och när man blir ännu äldre. Att inte vara ensam då, det är därför jag försöker börja förlika mig i tanken att ge oss in i den där kampen igen om ett år eller två. Det känns som jag ska frivilligt straffa mig kropp med smärta och nedbrytning och allmän förgöra både den och mig med nålar och magont. JA det är värt det, såklart men för mig är det verkligen så mycket att offra den dagen vi drar igång - vi får t ex bara försöka ett halvår själva innan vi måste ge oss in i IVF:en igen. Längre tid än så förgör min kropp<em> (när man har endometrios är det inte bra att ha mens, därav bara 6 månader utan p-piller på tal om att man bara ska "slappna av och inte tänka på det så händer det" - orimligt alltså</em>). Så då gäller ju dessutom superfokus i 6 månader, och sedan en 100 000kr historia med sprutor och smärta inblandat. Låter inte så lockande va?</div> <div> </div> <div> <div> </div> <div> </div> </div> <div> </div> <div>Men oavsett allt det där. Oavsett om jag lyckas bygga mig stark både psykiskt och fysiskt inom ett par och är redo att ta mig an den stora kampen så blir jag livrädd för själva tvåbarnsupplevelsen när jag läser i Cissis kommentarfält. TVÅBARNSCHOCK! VI GICK UNDER! VI FÖRSÖKTE INTE SKILJA OSS PÅ TVÅ ÅR! VIDRIGA FÖRSTA ÅR!.</div> <div>Är det så? Är det så fruktansvärt jobbigt att få tvåan? En är ingen men två är 1000? Vad säger ni som har felr barnn, är det så illa så man går under första åren? <em>(Men att det återigen är värt det SÅKLART. Det tvivlar nog ingen på.)</em></div> <div> </div> <div> </div> <div> </div> <div>Jag blir livrädd, hur känner ni?</div> <div> </div> <div> </div> <div> </div> <div> </div> <div> </div> <div> </div> <div> </div>
