Nu är det 2 år och 3 månader sedan jag var gravid sist i 9 evighetslånga och fruktansvärt kämpiga och smärtsamma månader... Att vara gravid var inget som min kropp trivdes så bra med, inte jag heller i psyket förresten för att bli så jäkla begränsad som jag blev med all smärta var hemskt. "Graviditet är ingen sjukdom" säger de, men om man inte ens kan gå 100 meter pga av total kroppslig smärta då? Är det rimligt? Jag hoppas ju innerligt att vi ska kunna få bli gravida i framtiden och att Charles ska kunna få ett syskon men här är ändå 7 saker jag INTE längtar alls till med en eventuell graviditet... SMÄRTAN De säger till endometriospatienter att det bästa som kan hända kroppen är en graviditet för då mår man som bäst, man har inte ont och kroppen läker inifrån eftersom man ha paus i blödningarna... Ehhh, NEJ det hände inte mig - jag hade ont i magen dygnet runt och om någon skulle röra vid magen så gjorde det ont, fysiskt ont inifrån och ut alltså och det blev värre och värre ju större magen blev. Det varvades med foglossning till och från och så mycket vätska i kroppen så jag hade ont i benen och fötterna som såg ut som ballonger. Jippie... VIKTUPPGÅNGEN Det spelar ingen roll hur mycket man går upp men att gå upp 30 kilo som jag nästan gjorde förra gången ÄR fruktansvärt påfrestande, för både kropp och knopp... Jag hade ju inga cravings och jag rörde på mig och gymmade så gott jag kunde med all smärta och jag fikade verkligen inte loss, dessutom borde kaloriintaget av alkohol som jag inte längre fick i mig hjälpa till men icke - jag gick stadigt upp hela tiden ändå trots mixtrande med levaxin och kontroller stup i kvarten. Det är ärftligt och det är hopplöst, det lär ju bli likadant nästa gång antar jag och det tog 1, nästan 1,5 år innan jag kände mig som vanligt i kroppen igen. Jag var ju hungrig som fasiken hela tiden och ville helst ha lagad, varm mat och när man är så där hungrig måste man ju för tusan få äta! Eller hur? (Pratade med Elaine om detta sist vi hördes, just att det spelar fasiken nästan ingen roll hur hårt du tränar och trixa för om kroppen vill gå upp så gör den det - och det är bara att acceptera.) DEN DÅLIGA HYN Gravidglow har jag hört talas om men min hy gick bananas under gravidteten och aldrig förr har jag känt mig som en prickig, svettig korv som då - och även detta tog över 1 år innan jag började känna att den var i balans igen. Håret försämrades också i kvalitén och jag kände mig oftast allmänt ofräsch. DEN DÅLIGA SÖMNEN Ja, nu sover vi ju mindre ändå eftersom vi har superC men jag blev yr och illamående av att ligga på rygg och fick ont i kroppen av att ligga för länge på en sida så jag vaknade av att jag skulle försöka vända mig flera gånger varje natt och det är en så absurd känsla minns jag. MER SMÄRTA - KRAMP I MUSKLERNA Jag kompeneserade magen, all vikt och att det gjorde så ont i bäcken och ryggslutet när jag skulle gå med att på något sätt spänna rumpan dygnet runt tror jag och det resulterade i så himla ömma muskler, främst de stora som sitter ovanför rumpan i ryggslutet på varje sida, hur mycket massage jag än tog och hur mycket stödstrumpor jag än hade för cirkulationen så fastnade dessa musklerna alltid och det ömmade så himla mycket. KOMMENTARERNA OM MAGENS STORLEK "Är du säker på att där inte är två inne", har ni hört den förut? Hur magen ser ut spelar väl ingen roll, det är väl viktigare att fråga hur kvinnan mår? Alla kommentarer om hur man såg ut, hur mycket man hade gått upp och klappandet på magen (som i mitt fall dessutom var öm), jag orkar inte vara en allmän egendoom som man får bedömma och prata om och röra hur som helst igen - nejatack. MATEN & VINET Råbiffen, tonfisken och rött kött, det gick faktiskt helt okej att vara utan även om jag saknade det ibland... Och att inte dricka alkohol var faktiskt inte lika jobbigt som jag trodde innan, visst känner man sig lite utanför och exkluderad ibland men jag drack lyxiga alkoholfria drinkar och cola light med lime som aldrig förr och det är ju hur gott som helst det med! Däremot alla andras påpekande av vad man borde äta och inte, framförallt om man är en sådan som går upp i vikt. DET kan jag leva utan, att anta att jag ligger och latar mig och äter 10 kanelbullar om dagen känns inte så kul när man kämpar på och gör sitt bästa. Eller om man äter en stor pasta för att hela kroppen, hjärnan och magen skriker efter det eftersom man är utsvulten, då behöver man inte kommentera - låt mig slippa höra om att man borde vara utan socker,, vitt bröd och pasta nästa gång, pleasee Phuuuu, peppigt värre ju att tänka på, haha. Nej men trots allt det så finns det ju 1000 saker som var magiskt med att vara gravid såklart, som att känna sparkarna, fantasiera om den lilla minimänniskan där inne och förbereda med kläder och annat för den stora ankomsten. Förra gången var man ju så nervös och nybörjare men TÄNK vad coolt det vore om man fick möjligheten att göra det en gång och denna gången vet man så mycket mer, man har liksom redan lärt sig hur man är gravid, hur man tar hand om en bebis och hur man blir förälder - det vore så himla mäktigt att få ge sig på det en gång till nu när man vet lite mer.. OCH vi vet ju vilket helskotta vi tyckte graviditeten och bebistiden var (kanske därför det inte varit på tal om ett syskon innan, för det finns typ inget rosaskimrande med de tankarna för oss...) MEN vi vet också att DET GÅR ÖVER! Till slut, och så helt plötsligt är man ute på andra sidan med världens roligaste, smartaste, charmigaste och mysigaste lilla 2åring. Nu är det ju mitt jobbår men nästa år kanske vi orkar tänka tanken på drömmen om ett syskon, och även om allt det där jobbiga kommer med OM vi ens lyckas så är det ju värt det till 1000, såklart. Hur är ni, älskar eller hatar att vara gravida? <3
