Hittade den tröja långt inne i en gammal garderob hemma hos mamma och pappa. Jag började dansa balett när jag var riktigt liten och dansade sedan de första sorters dans genom barndomen, ungdomen och tonåren. Jag ÄLSKADE att dansa, dansen var mitt kall i livet och jag hade danslärare från England som ville att jag skulle åka till professionell dansskola i London istället för att börja gymnasiet. Det är ett svårt beslut att ta i så ung ålder - att som 15åring försöka veta vad man vill satsa på och jobba med resten av sitt liv. Jag kommer ihåg att jag drömde om en scen och att jag fått höra att jag hade talang i många år men att jag även hade hört om dansarens baksida. Skadorna, tuffa arbetstider och att man pensioneras nästan när man är 40. Vad skulle jag jobba med då när skadorna hade blivit för tuffa? (Och hur kan man ens tänka på vad man ska jobba med när man är 15 och inte ens börjat jobba?). Jag drömde samtidigt om att göra någon slags karriär, kanske jobba på bank för där gick man in på kontoret och hade kostym och det tyckte jag kändes så himla coolt. Jobba hårt och känna mycket pengar lockade också och det gick inte hand i hand med dansandet. Mitt val blev att lägga ner dansen, precis som så många andra som lägger ner sitt intresse och det man har någon slags talang för när man börja gymnasiet. Man har drömt om något så länge, varit bäst på det och fått uppmuntran och bekräftelse konstant. Och så från en dag till en annan så är det puts väck ur ens liv, man börjar gymnasiet och det känns för en tonåring som man förväntas bli vuxen samtidigt. Svårare plugg, annorlunda tider och helt annorlunda klimat. Och då kan man inte vara en drömmare längre och många har svårt att hinna med den där typen av intresse. Så man lägger ner och tänker inte mer på det och det är först nu i vuxen ålder som jag insett hur stort hål det där blev i mig. Jag saknade det varje dag. Jag tror att måååånga kan känna igen sig i det och jag önskar någon hade varnat mig och påmint mig längst vägen att det faktiskt skett den rätt drastisk förändring i mitt liv. Vem var jag då om jag inte var hon som dansade i alla klasser och var med i varje nummer på scen? För er som har tonåringar i närheten av er, försök ha tålamod. Försök ha förståelse och försök hjälp till att sätta ord på sånt som de själva kanske inte sett eller tänkt på. Har din son slutat med fotbollen? Då kanske han gett upp sin dröm, han kanske har släppt kamratskapet i den lagsport han engagerat sig och han kanske har ett litet hål i sig som han inte tänkt på. Han kanske inte rör sig alls längre? Finns det något komplement han skulle vilja göra som gym, löpning, boxning eller något annat? Åh vad jag hoppas att jag ska kunna vara världens bästa stöd för Charles genom hela hans liv. Reflekter, spegla men framförallt lyssna, lyssna, lyssna. Och lyssna lite till på vad som finns bakom det han säger. Hade ni något stort intresse ni gav upp när ni slutade högstadiet/ gymnasiet?
