MÅSTE alla dela föräldrarledigheten lika?

Okej varför inte lyfta även detta ämne som smög sig in bland kommentarerna för någon vecka sedan - det här med föräldrarledighet och hur man delar upp det. Jag står ju alltid för, som ni vet, att ALLA MÅSTE FÅ GÖRA SOM DE VILL! Varje lilla familj borde, enligt mig, själva få sätta sig ner och klura på vad som kan passa just dem bäst. Hela familjen såklart, allihop - vad är bäst för deras balans och vad önskar alla i deras familj? Men då utgår jag ju självklart ifrån att man har den balansen i familjen att man kan prata öppet och ärligt kring ämnet och att man utgår ifrån vad alla vill, orkar, har möjlighet till och önskar - inte att man tvingas till det klassiska "han tjänar mer pengar och därför tar hon alla föräldrardagar fastän hon inte ville ha det så". Men jag är naiv nog att tro att det FAKTISKT inte är så för så många som det låter som. I många av de fallen spekulerar jag kring att hon gärna ÄR hemma mer än honom, och att han nöjer sig med lite mindre föräldrarledighet. Och om alla parter är glada och nöjda med det, vad är då felet i att göra så? Jag har all respekt för att man är olika sugen på att vara föräldrarledig också, i vissa fall kanske det är pappan som inte vill vara hemma så mycket och i andra fall mamman - det får ju också vara okej och att man LÖSER det bäst man kan och vill själva. Jag vet att många politiker vill styra och ställa kring det här och att ni var flera som tyckte det var toppen med tvingad dela föräldrarledighet - 50/50. Just tvingande tycker jag sällan är bra, för vi ÄR ju inte alla lika så VARFÖR ska någon högre makt bestämma hur det ska delas upp? Foto av Lisa Wikstrand Fick in några kommentarer jag ville lyfta: "Jag ser fram emot den dag då vi har en individualiserad föräldraförsäkring, hälften var, precis som övriga socialförsäkringar är individuella. Inte förrän den dagen kommer vi få se en äkta förändring vad gäller det ojämställda land vi lever i. Självklart får alla göra som de vill, väljer man att inte ta ut sina dagar så är det den förälderns val. Ekonomiskt går ALLT att lösa. Så är det bara. Jag känner tex en man som var högavlönad och som valde att ta ett banklån för att kunna vara hemma med sitt barn lika länge som mamman. Han resonerade som så att många väljer att ta lån för att köpa bil och den tappar i värde så snart man kör ut från bilhandlarn. Tiden med barnen däremotappar ej i värde, den får du aldrig igen. Min man och jag har delat lika, detta trots att han är egenföretagare och riskerade att förlora verksamhet. Man hör ofta det som ett argument, mannen är egenföretagare och kan absolut ej vara hemma: jo menar jag, det handlar om hur man väljer att prioritera. OBS OBS OBS, ingen värdering i hur ni gör, ni följer ju bara gällande regelverk. Men jag tror och hoppas att vi inom en snar framtid kommer få se en individualiserad föräldraförsäkring, det vill flera partier." En annan kommentar: "Hoppas inte. I det fall där ena parten inte vill vara hemma en längre tid så blir det barnen som blir lidande som måste börja på förskolan för tidigt. I min mening är det för tidigt för de flesta barn att börja när de redan är ett. Vissa har inte börjat gå, äta själv etc. Tycker vi ska vara stolta över det föräldraförsäkring vi har idag som ger oss möjlighet att vara hemma länge med våra barn och litar på att vi själva kan disponera den. Bättre att våra barn blir trygga medborgare." Sen lyfte en annan läsare en annan synvinkel: "Det finns en annan aspekt av det hela också. Visst att båda föräldrar har "rätt" till samma tid med sitt barn. Men många glömmer bort att själva graviditeten ju inte är det minsta jämställd. För mig (innan jag blev gravid) var det förut en självklarhet att båda skulle dela lika, men nu efter en extremt besvärlig graviditet tänker jag inte så. Efter en halv graviditet av illamående och nu en extrem foglossning och ryggproblem inser jag att jag kommer behöva tid att återhämta mig själv fysiskt (och psykiskt). Det kommer inte räcka med 6 månaders föräldraledighet för mig helt enkelt, därför väljer vi som familj att dela upp det på ett annat sätt." En till: "Jag TYCKER det är lika ok när mamman inte vill va hemma med sitt barn, men jag är medveten om att det sticker i ögonen på folk. Se bara på Camilla Läckberg som varit otroligt öppen med att hon tycker pyttis-bebis-tiden är rätt trist, JÄVLAR va mycket skit hon fått fr det, helt sjukt! Läsare som skrivit rakt ut att hon inte borde skaffat barn osv. Herregud, så länge ungen är nöjd är ju allt bra." Jag tycker det är spännande att folk tycker och tänker oilka och jag förespråkar ju som sagt att alla måste få göra det som passar just dem bäst. Det jag gillade i första kommentaren, även om jag själv inte håller med om att lagstadga dela lika är just att man faktiskt kan lösa det ändå om man vill - att om det blir 50/50 så betyder inte det att man måste göra så, man kan också gå hemma utan lön och föräldrarledighet och det är ju en intressant tanke - att man kan ändå göra som man vill, men å andra sidan tänker jag på hur sjuuuukt mycket skatt jag betalat genom mitt liv och hur sjukt mycket skatt min man betalat genom sitt liv - att vi då inte skulle få lov att föräldrarledigheten så att vi får lika mycket föräldrarpeng som alla andra bara för att vi skulle tvingas till 50/50 och kanske inte maxa alla hans dagar isf. DET tycker jag nog ändå känns skevt. Sen är det ju en sista del i ämnet som ingen lyft och det är det här med att man tror att mammor och pappor har olika roller för barnet biologiskt och hur man tänker runt det - att mammans och barnets anknytning är stark och att mamman oftar blir huvudbasperson under första 1-2 åren rent biologiskt. Jag kan inte så mycket om ämnet men Louise Hallin i podden barnvagnspromenader lyfter ju detta rätt ofta också och den synvinkeln får folk att gå i taket i Sverige där fokus är på jämnställdhet framför det biologiskt bästa för barnet. (Biologiskt är nog fel ord, som sagt är inte så insatt i denna delen men den är intressant att ta med i diskussionen tycker jag.) I podden för några veckor sedan lyfte hon att det vore toppen om pappor kunde vara hemma när barnet är 2-3 år, då hade barnet och pappan fått ut maximalt av det. Spännande tanke... Hur tänker ni? Och innan ni kommenterar vill jag påminna om att här brukar vi försöka lyfta just hur man själv tänker och resonerar och undviker att klanka ner på andra eller säga vem som har rätt och fel. Det är intressant att föra diskussion med öppenhet och respekt för varandra tycker jag - ska vi testa?