Godmorgon från dag 2 på coachutbildningen - det är intensiva dagar och vi lär oss så sjukt mycket och tränas hårt, haha. Skrivbordet är på plats i vårt lilla gästhus som ni ser och igår när Rickard vabbade med August satt jag här ute men kom in till serverad lunch och fick söva August på mitt lunchbreak vilket var såå mysig paus appropå att ta pauser och hitta återhämtning när det är intensivt... Jag gick även ut och promenerade 10 minuter i friska luften för att få ett break på en rast - att inte hetsjobb i mailen och försöka hinna få upp andra jobbgrejer i pauserna och rasterna utan verkligen nollställa, återhämta mig och ta frisk luft eller en fika är verkligen en lärdom från året och något jag började inser i början av året som jag skrev om imorse i dagens lucka- och även om det känns som jag står och stampar på samma ställe i utvecklingen ibland så ser jag ju nu när jag reflekterar över vem jag varit och hur jag tänker idag att jag kommit jättelångt i min utveckling. Jag tillåter inte att jag stressar upp mig och försöker vara alla som mailat till lags utan jag har informerat innan att jag har skola dessa dagarna och att jag svara på onsdag. Det hade aldrig hänt för ett år sedan. Rickard har lagt in alla mina skoldagar i sin kalender så han var vabbredo om det behövdes och jag försökte inte ens slå knut på mig själv för att hjälpa honom att få in lite jobb och möten under dessa dagarna utan jag respekterade mig själv, min efterlängtade utbildningstid som jag drömt om i 5 år och att jag förvarnat kring alla datum som jag inte kan vabba eller hämta på förskolan. DET hade inte heller hänt för ett år sedan. Att jag tar all vabb är inget Rickard någonsin bett mig om, det är nägot jag tagit på mig för jag kan och för att jag oftast sätter både hans och barnens behov före mina egna. Eller gjorde. Nu respektera jag mamman i familjen också och tar hand om henne allt vad jag bara kan. Så jag lägger in träning och vila för henne också. Åh vad jag älskar Kajsons julkalender för luckorna får mig att reflektera och nu känner jag mig faktiskt lite stolt över mig själv och all utveckling jag gjort under året - jag har visst det gjort steg framåt och kommit milslångt jämfört med hur det var för ett år sedan. Jag ÄR frustrerad över att jag fortfarande är trött och matt och att smärtan finns kvar men den är på ett annat sätt och jag hanterar den och får bort den betydligt lättare nu... Jag lever mitt liv mer efter dagsform och planerar för att min HSP ska vara i harmoni med mitt liv och jag bööörjar känna mig mer och mer trygg i att allt är föränderligt och att det är okej. Att ingen dag är den andra lik. Att varje dag jag vakna så är det bäst att känna in vad som funkar idag och aldrig mer pusha ÖVER mig själv och min kropp och själ. Utan ge mig själv bästa förutsättningarna utefter hur det känns just idag. Låter det flummigt? JAG AVSKYR när självutveckling och att ta hand om sig själv blir flummigt för jag är ingen flummig person men jag börjar höra att många av mina beskrivningar kanske låter flummiga trots allt - om man inte själv gjort samma inre resa?
