NU SÅ! Nu ska jag försöka sammanfatta lite av det vi pratade om i Barnet går kring HSP - både att vara det som förälder och att ha en känsla för att ens barn har högkänsligt personlighetsdrag... Först - experten Paulina Gunnardo (som driver ditt Barn och Du med så många kloka insikter) som också är i podden beskriver det så här: HSP kallar man för ett personlighetsdrag (det är inte en diagnos) och till stor del funkar alla människors hjärnor ganska lika men sen finns det också olikheter och personer med HSP kan man säga har ett känsliga nervsystem - och de funkar faktiskt annorlunda ändra andras hjärnor. Man kan uppfatta små signaler mycket tydligare, man kan känna smärta mycket starkare, en doft känns mycket mer intensiv än för någon som inte är högkänslig och man kan bli väldigt trött i huvudet om man är på ett ställe med mycket ljud. Då åker alla intryck in i hjärnan och bearbetas också på ett djupare plan. Jag tänker att det därför är sjukt hjälpsamt att lära känna sig själv när man misstänker att man har de här HSPdragen, eller jag tänker att ALLA människor borde vara nyfikna på sig själva och lära känna sig själva mer och mer för att må så bra som möjligt och därmed har förståelse för sig själv och hur man kan vara sitt bästa jag - då blir man troligare en härligare människa för andra att ha i sin närvaro också... Jag gjorde denna vloggen 2017 när jag pratade lite om det och jag har lärt mig så otroligt mycket mer sedan dess - och under dessa åren som jag berättat mina tankar om det här med HSP så har jag fått enorma mängder mail, kommentarer och dms från er följare som tackat för att jag lyft ämnet för att ni antingen insett att ni själva har de här dragen och fått bättre förståelse för varför ni mår som ni gör eller reagerar som ni gör - men även från er som kanske insett att någon i er närhet har dem och att det kan vara hjälpsamt för förståelsen vilket jag tycker är så fint. Paulina Gunnardo beskrev också i podden att världen kan vara överväldigande att leva i ibland vilket kan låtas överdrivet men jag förstår helt vad hon menar - framförallt innan man lärt känna sig själv och hur man behöver hantera olika situationer för att inte bli så där slut. Man behöver lära sig tänka till innan helt enkelt och har förståelse för sig själv. Paulina nämnde också att man kan känna sig annorlunda och undra om det är något fel på en vilket jag kände igen mig så mycket i att jag gjort förr - och ibland kan den tanken fortfarande komma. "Varför blir ingen annan så här slut av denna situationen?", exempelvis i lördags på stranden så hade jag en situation där jag redan var ganska omskakad och ledsen och hade mycket i hjärnan av veckan som gått med vad som EGENTLIGEN var för mycket socialt umgänge och för mycket olika energikrävande situationer i jobbet och annat, en riktigt kaosig vecka för min hjärna helt klart där mesta var superkul och en del var riktigt tungt, sorgligt, tråkigt och jobbigt och jag hade inte landat i hjärnan än och väl på stranden så var barnen surrandes intensiva runt mig när det skulle tas fika och på något sätt så pratade 4 barn med mig samtidigt som jag försökte ha en konversation med en vuxen och lyfta ner olika barn som klättrade upp på fika bordet och försökte lyssna in vad de vill ha och få dem att sätta sig på filten och PANG så åkte Charles fot in i August ansikte när jag lyfte ner honom och inte såg att August hade klängt fast sig på mitt ben så WOÄÄÄÄ lät det och han blev superledsen såklart medan 2 barn fortsatte prata med mig - det blev OVERLOAD i min hjärna och jag skrek rätt ut "VARFÖR MÅSTE ALLA BARN ALLTID PRATA MED MIIIIG?!!!". Och sen kom den - ångesten och det dåliga samvetet och jag skämdes för det var ju inte barnens fel, jag borde kanske inte ha utsatt mig för ett social sammanhang ELLER så borde jag ha legat lågt och inte varit den som hjälpte till där vid fikasituationen utan istället varit den som satte mig på filten och väntade in. Men så är min personlighet så att jag vill vara hjälpsam, supertrevlig, ta in exakt alla och vara med samtal med både stora och små. Få alla att känna sig sedda och också vara en rolig prick som skjuter in energi i gruppen helt klart. Det ligger naturligt för mig så jag glömmer tänka till före ibland. Så jag sa förlåt till barnen, löste deras fika och satte mig på filten med dem allihopa för en paus från de vuxna samtalen och även barnens för nu mumsade de ju glatt fika och jag kunde sitta och stirra ut på havet med August i knäet och gråta en skvätt för mig själv i lugn och ro. Känna in och lyssna in mig själv och jo, jag var ju egentligen både jätteledsen, rädd och hjärntrött. Så då kunde jag agera på det och vara på ett sätt som funkade därefter istället. Synd bara att barnen fick höra den där meningen först. Veckans höstiga bukett här hemma - den totala lyckan i hela min kropp när jag såg anemonerna där i... Så vackra, så intensivt vackra enligt mig... I podden beskrev jag det som att man dels känner känslor väldigt mycket starkare än de flesta andra, ALLA känslor känns starkare helt enkelt, både glädje och sorg... Känns något jobbigt, tufft eller sorgligt så är det JÄTTEJOBBIGT och JÄTTETUFFT och JÄTTESORGLIGT... Blir man rädd så blir man kanske JÄTTERÄDD och som motpol har vi magin med att ha HSP-drag. ÄR man glad är man OTROLIGT GLAD, man kan bli så innerligt lycklig av vårens första lilla blomma från marken - riktiga lyckokänslor så där så det slår fyrverkerier i hela kroppen liksom. Och sån lycka kan jag känna flera gånger om dagen för stort som smått - oftast smått faktiskt... En ljusslinga som är tänd utanför fönstret, en låt som spelas och jag sjunger med i, ett barn som berättar en historia, något jag äter som är så otroooligt gott (fastän det kanske "bara "är havregrynsgröt med jordnötssmör...) och så vidare... Så alltså både underbart och jättejobbigt och man behöver lära känna sig själv och därmed respektera sig själv och ta hand om sig själv... Jag lär mig mer för varje dag och det gör många andra också - de där dmsen jag får när någon tackar för att de börjat gråta när de insett att det inte är något "fel" på dem eller att de måste ändra på sig betyder så mycket för mig för dels är det fint att hjälpa någon lyfta blicken och dels så påmins jag varje gång om att VI BEHÖVER INTE ÄNDRA PÅ OSS. Vi behöver respektera oss själva mer bara och ta hand om oss. Leva MED vår HSP istället för att kämpa emot och försöka vara som "alla andra" och sedan undra varför vi blev hjärntrötta. Jag är jag och jag är okej. Eller jag är fasiken fantastisk och det är du också! Så de där tacken där ni inser att det inte är något fel på er som ni fått höra genom hela ert liv så som jag fått höra det genom hela mitt liv är magiska - och så börjar dennes resa av att lära känna sig själv, sina gränser och behov och önskemål och hur just de ska leva sitt bästa liv. Det sköna med att vilja lära känna sig själv och hitta hur man kan tänka kring just sitt eget liv, sin egen balans, sina egna utmaningar och sina egna drömmar och önskemål är att man verkligen hittar de där lyckopirrsstunderna oftare och oftare och att man inte blir så rädd för hur det är och känns när man är ledsen eller nere.... Att man kan vila i det med för man vet vad det är och varför - DET har gjort stor skillnad för mig. Så numera ser jag inte det som att det här med att leva med HSP är jobbigt utan snarare något jag behöver navigera i men lyllos mig som kan få känna all den otroligt genuina lyckan. Det handlar lite om mindset också såklart. Hur man kan se på det som positivt och inte bara som något negativt som jag iaf har upplevt att det varit hela mitt liv tills jag började läsa på och respektera mig själv och ta hand om mig själv. Jag har fått höra "VAR INTE SÅ KÄNSLIG" heeela mitt liv... Jag har fått höra "SLUTA DET GJORDE INTE ONT" när det faktiskt gjorde ont, jag har fått höra "SLUTA VARA SÅN DRAMAQUEEN" om jag varit sårad, ledsen eller gråtit och de menade på att jag gjorde det för att få uppmärksamhet när jag genuint varit jätteledsen. "DU ÄR ÖVERKÄNSLIG" är också ett klassiskt uttryck jag levt med och just över-känslig betyder att man överdriver och är FÖR känslig --> men så kan man ju inte säga inser jag nu i vuxen ålder. Man KAN INTE säga åt någon annan vad de ska känna eller inte känna eller hur mycket det ska känna. Och det är en fantastisk gåva ATT få känna så mycket när man lär sig hantera det! Så iom att jag fått höra ovan hela mitt liv så har jag också fått höra att jag ska ändra på mig mer eller mindre hela mitt liv... Att jag ska tona ner mig, att jag inte ska känna så mycket, inte bli så ledsen eller gråta eller inte bli så glad och skratta så högt. Och då har det känts som det är något fel på mig, att jag ÄR fel... Och det är ju bara sorgligt att jag och så många andra levt med den bilden hela livet... Och att jag försökt ändra på mig för någon annans skull - för hur andra tycker att jag ska vara och känna. Det försöker jag sluta med nu och det är svårt att bara vara jag och lyssna inåt på vad JAG behöver och vill och INTE behöver och vill när jag varit väldigt anpassningsbar hela mitt liv... (Det finns ju såklart en hel historia till kring det där med anpassningsbara mig och hur jag varit gränslös med vad folk får och inte få bestämma över mig och hur jag levt för att folk ska tycka om mig och därmed försökt ändra på mig själv utefter vad de önskar av mig eller till och med vad DE gillar trots att jag inte alls gillar det och det spär ju på det hela i just min situation men den delen och det mångåriga traumat är jag inte riktigt redo att dela med mig av än - det är dock en stor del i min osäkerhet än idag i att göra "rätt" och försöka sätta gränser och lyssna inåt vad jag vill och behöver. Vi är alla olika och bär på olika saker i sin ryggsäck så det bästa är ju alltid att läsa på och ta hjälp att lära just sina egna behov <3) Andra saker som jag märker av för min del med HSP är att jag är, i mer sköra dagar, extremt ljudkänslig och jag hör ljud på otroligt många olika frekvenser, jag kan ta in flera spår ljud samtidigt och ibland kan jag inte stänga av något - pratar ena barnet med mig samtidigt som TVn står på och det andra barnet har en ipad igång så är det tre ljudspår som går in i min hjärna samtidigt och min hjärna registrerar varenda ord från alla tre. Det finns dagar när jag kan reglera detta men är jag trött, har huvudvärk eller är skör så kan jag inte reglera det alls och då går allt in - vilket blir otroligt utmattande för hjärnan såklart... Det här med förståelse för sig själv pratar experten i podden mycket om också och något jag reagerade på var när hon sa "varför tycker jag den här maten är så jobbig att äta med den här konsistensen" för det kan jag verkligen känna igen C i som ju är barn och jag ser vissa HSP-drag hos som jag försöker hitta förståelse för och hjälpa och stötta honom i på ett så odramatiskt sätt som möjligt. Jag vill liksom lära honom hantera alla dessa extra dragen på bästa möjliga sätt - både att man får vara hur glad eller ledsen eller rädd som helst om man känner så men något jag önskar jag hade fått lära mig som jag fortfarande tränar på och som jag hoppas kunna vägleda honom lite i är att komma över den där känslan lite snabbare OM man nu vill det. Foto Maria Broström Exempelvis om man blir skrämd - här är han och jag otroligt lika för vi blir JÄTTERÄDDA och JÄTTELEDSNA av att bli så rädda och det sitter i länge i kroppen. C kan bli superrädd av ljud och då blir han jätteledsen och det har många andra vuxna svårt att ha förståelse för utan oftast kommer de där klassiska kommentarerna som "Det var väl inte så farligt" och här försöker jag istället hitta ett sätt att lära oss att man när man blir superrädd och ledsen kan kolla av snabbt OM det var något farligt och om det inte var det så är man oftast redan jätteledsen men då kanske man kan lugna ner sig själv lite snabbare när man inser att jag blev liksom jätterädd men inser nu att det var inget farligt så då kan jag sluta gråta nu när jag vet det - det är okej att jag började gråta av rädslan "fastän" det inte var någon fara men nu är jag trygg i att det inte är någon fara och kan lugna ner mina system. Hänger ni med? Jag själv behöver träna på detta också - det dök upp en exakt sådan här situation för ett par veckor sedan när jag var hemma hos Louise och vi var själva hemma (ingen man och barn - helt galet men det föll sig så) och satt och var inne i ett samtalsämne på golvet när hon helt plötsligt SKRIKER AV RÄDSLA och stirrar mot det mörka gigantiska fönstret där hon såg en lång skugga - snabbt inser hon att det är hennes man och börjar skratta i chocken efter skriket och sen är skräcken liksom över. Han kommer in och hon kan säga "fy fan vad rädd jag blev". Jag däremot - sitter med ryggen mot fönstret och från ingenstans ser jag min vän bli livrädd - jag tar in det på så otroligt många plan och hela min kropp och hjärna blir också livrädd så jag skriker med och hela mitt system drar igång av att slåss och fly - det är total panik av skräck i hela mitt system och även om jag ser på Louise att hon inser att det är hennes man och jag vänder mig om mot det stora fönstret och ser att det är han så sitter skräcken kvar i kroppen i nästan en halvtimme trots att vi börjar prata om annat, hennes man sitter och jag säger typ var femte minut högt till dem att det är helt sjukt för hela mitt system i kroppen är fortfarnade i panik - jag känner det. Fastän jag vet att det inte är någon fara nu så kunde jag inte lugna ner systemet. Och i år när jag verkligen lärt mig LYSSNA på min kropps signaler så var det så himla tydligt och då blev det ÄNNU lättare att respektera vikten av att inte bli skrämd framåt - jag har verkligen varit försiktig med det de senaste åren och utsätter mig inte för läskiga filmer, böcker eller att bli skrämd och är EXTREMT tydlig mot min omgivning att jag aldrig vill bli skrämd, inte ens att någon hoppar fram på skoj runt hörnet för det ÄR inte skoj för mig - det är vidrigt och det brukar de flesta respektera iom att jag är så tydlig med hur det blir för mig efter en sån händelse. Oj, jag kan skriva hur länge som helst om HSP inser jag - här har vi knappt gått in på hur det är att vara förälder och HSP eller att ha barn som har dessa drag knappt men jag får göra en följetång för nu tror jag inte ni orkar läsa mer, haha.
