När en vaknar en gång i timmen | Johanna Kajsons blogg

Ni är många som frågat och velat att jag ska berätta vad läkaren sa igår om Charles sömn... Och det är ju så med en sån här öppen blogg att det är svårt att säga hälften - antingen är man öppen med allt eller så kan man inte ha en så pass personlig blogg som jag har. Men, jag misstänker ju att vi kommer få en massa elaka påhopp när jag berättar vad läkaren sa och hur vi ska gå vidare så jag drar mig lite för att våga skriva, men here it goes. Först av allt - alla barn är olika. Det är min största lärdom sedan jag själv fått barn. Så ingen behöver tips om olika sömnmetoder i kommentarsfältet nu för vi har försökt hjälpa Charles allt vi kunnat med kärlek, närhet och tröst och jag har tillit till att BVC-sköterskan, BVC-barnläkaren och nu barnläkaren som vi fick remiss till har haft samma mål i åtanke. Så vad som funkat för någon annan kanske inte funkar för oss och vad som funkar för oss kanske inte funkar för någon annan, och det är heeelt okej. Vi är alla olika och våra barn är olika. Hur som, vår älskade lilla son har ju haft en kropp som har haft svårt att komma till ro och den har väckt honom varje timme natten igeom, från nattning vid 19-20 och sedan hela vägen till morgonen. Detta får inte misstas för ett barn som vankar flera gånger på nätterna men somnar om med en napp eller amning eller bara man får vara nära. Vi har Cs säng i eget rum och där sover han 20-00 och vi går in när han skriker stående för att han väckts av att han står och söver om vilket alltid går fort och då lägger vi honom i sin säng i sitt rum varje gång igen. C vill inte vakna, han vill inte vara vaken utan han väcks varje gång han sitter eller står helt plötsligt. Och han blir ledsen, jätteledsen. Vänliga tips om napp, buffande i rumpan eller samsovning har inte funkat, från 00 brukar vi ta in honom till oss och han får sova hos oss resten av natten men han vaknar ändå så det är inte något närhetsbehov som inte blivit mättat som orsakar det hela. BVC-sköterskan och läkarna tycker att det vi berättat är extremt och idag valde specialstien att be oss testa atarax under en kortare period för att försöka hjälpa till att programmera om Cs hjärna och kropp. De menar på att något störde honom när han var liten och han har ju aldrig sovit utan 8-16 uppvak per natt så därav har hans hjärna och kropp aldrig lärt sig sova/vila ordentligt. Därför ger man atarax som är lite lugnande och sövande för kroppen så att den får lära sig vila på natten, man ger det bara precis vid läggdags och det ska inte påverka eller ge biverkningar alls i övrigt. Om 1-2 månader så tar man bort det och då funkar programmeringen i hjärnan förhoppningsvis och Cs kropp och hjärna kan få fortsätta att vila på nattetid. Jag var beredd på att detta kunde hända och har läst på om det innan för att inte få panik igår när de väl sa att detta var nästa steg. Den första tanken som slår en är ju ALDRIG I LIVET, herregud vad dåliga föräldrar vi är som inte lyckats hjälpa vårt barn med detta utan att han nu måste medicineras. FRUKTANSVÄRT. Men jag vet ju intellektuellt att så inte är fallet, att detta är rätt odramtiskt (det ges t ex för klåda och är en allergi-aktig medicin så det är bara för att det är för just sömn som folk reagerar och tycker det är så "hemskt"). Men, nu är det detta som en specialist tror är rätt väg att gå och igår provade vi första dosen. Läskigt, jobbigt men också med en förhoppning om att allt blir bra och att vi kan ta bort medicinen fort och att han då får sova gott om nätterna ett par timmar iaf. Om detta hjälper så är jag SÅ glad att vi frågade om hjälp och inte bara lät honom fortsätta år ut och år in, han förtjänar vila - framförallt eftersom han ska orka vara aktiv och busa hela dagarna. Phu, det blev en roman. Men det är läskigt att dela med sig av sånt här samtidigt som man själv går igenom det. Ni håller tummarna för att allt blir bra va?