Vi tog ju bort alla äppellådor från köket när vi satte dit IKEA-skåpet och nu används en av dem som Charles leksakslåda i vardagsrummet. Jag trodde aldrig jag skulle tycka det var okej att ha en massa leksaker i ett vardagsrum, haha. Men nu älskar jag att det syns att vi har barn, om än att jag gärna plockar undan allt i trälådan varje kväll när vi nattat C. Charles var vaken 3,5h (!) inatt men gick ändå glatt upp kvart i sju, jag är heeelt slut. Jag fattade iiiingenting inatt, hoppas vi vänder det rätt med napsen idag för nu bor vi själva inatt. Charles fyllde förresten 10 månader i lördags, nu provar han släppa och stå själv några sekunder då och då och kan gå bredvid en när han bara håller i en hand, det ska bli spännande att se när han släpper handen! Det handlar ju både om att han ska känna sig redo och att fysiken i kroppen ska stämma. Nu ska han prova lägga upp sakerna högt upp och långt ner under saker hela tiden, heeeegud han når upp till bordet nu! Och jag har varit mamma i 10 månader, otroligt. Jag känner mig starkare och tryggare som mamma men jag känner mig samtidigt lika trög med att Charles verkligen är vårt barn, att vi har en son. Hur trög får man vara undrar jag? När ska det kännas normalt att vakna bredvid vår guldklimp? Tryck gärna på hjärtat för att gilla inlägget
