Nya generationen med mor och farföräldrar

Jag fick en kommentar för några veckor sedan när jag bloggade om att jag är så tacksam över att min mamma kommer och hänger med Charles nästintill varje vecka här hemma och jag har klurat mycket över den där kommentaren... "Våra barns mor och farföräldrar bor i andra städer och de är verkligen inte av den generationen att de är mormor/farmor/morfar/farfar på det viset som jag minns att mina mor och farföräldrar var. De har fullt upp med resor och jobb och vänner, och det är ju såklart underbart för dem. Men ÅH vad jag önskar att vi kunde få lite hjälp ibland. Det behövs inte en hel helg eller nåt, men som du säger några timmar på dagen då och då. Jag kan verkligen räkna på ena handens fingrar de gånger de har suttit barnvakt" Jag kan verkligen förstå vad personen som skrev kommentaren menar, jag vet att Louise Hallin pratar mycket om det där i podden barnvagnspromenader också. Att nya generationens mor och farföräldrar har fullt upp med sina liv och att man själv kanske har valt att flytta ifrån där man kommer ifrån så de inte ens är nära rent geografiskt. Det är nog supertufft att inte kunna få avlastning alls som denna personen beskriver, vi har ju mina föräldrar i Skåne och Rickards i småland men tack och lov jobbar både min mamma och pappa i Stockholm nästan varje vecka tis-tors så de får träffat Charles. Mamma har dessutom ett jobb där hon styr var hon jobbar mellan mötena som hon vill så vi försöker tajma minst en lunch tillsammans i veckan och om hon inte har möten stannar hon och jobbar här så jag kan sticka iväg på ärenden eller träna när Charles sover. Jag har skrivit det förut, det är GULD värt! Men visst har de också ett mer aktivt liv än mina morföräldrar hade med fulltidsjobb med mycket ansvar och allt vad det innebär och sen härliga resor med vänner, golfturneringar och andra spännande saker. Jag vet att mamma klurar mycket på hur hon ska kunna finnas där får sina barnbarn så mycket som min mormor var för oss. Jag tycker hon redan nu avlastar och hjälper till på det mest fantastiska sätt - i sommar ska de åka landet runt för att passa Charles på 2-3 bröllop som vi ska på - det är fantastiskt att kunna få den hjälpen!! Och jag vet att alla inte har det så, jag är enormt tacksam. Min mormor hämtade mig i skolan minst 2 dagar i veckan och jag var hemma hos henne/dem regelbundet varje vecka. Skulle mamma och pappa resa så bodde vi över hos henne eller så flyttade hon helt enkelt hem till oss, och som barnbarn ÄLSKADE jag det. Jag saknar min mormor så enormt mycket, hon var verkligen en närvarande mormor och jag vet att mamma vill ge samma sak till sina barnbarn men det är klart att det var lättare för min mormor - som bodde några kvarter från oss och jobbade inte utan fyllde dagarna med bullbak och pyssel tillsammans med oss. Men så är det ju också JAG som valt att flytta ifrån staden jag kommer ifrån så det är ju mitt fel att mamma och pappa inte bor några kvarter bort. Det får man också komma ihåg. Min dröm är att Charles bara ska gå i förskolan 3 dagar i veckan som start och att mamma har honom en dag i veckan och jag har honom på fredagar - jag vill försöka sy ihop jobbet så att det funkar. Eller så vill jag hämta supertidigt på fredagar. (Själv började jag inte förskolan förrän jag var tre tror jag.) Jag vet dock inte ritkigt NÄR Charles ska börja förskolan, jag tycker det är svårt att veta hur jag känner om ett halvår eller ett år och vem han är då. Jag vill vara inlyssnande och se vad som kan passa vår familj bäst. Hur tänker ni med förskolan? Har ni ställt er i kö? När ska era små börja? Känner ni er redo?