<div style="text-align: center">Livet hörreni, det är väl märkligt och spännande och kan svänga upp och ner som en berg och dalbana? Man stänger en dörr och så öppnas en massa nya. Man har kämpat för en massa mål sedan man började jobba när man var runt 15 och nu när man når dem så har livet förändras så pass mycket så man väljer att tacka nej. Helt plötsligt är karriär något som hamnar på andra plats, första plats är det största man skapat - ens barn. Iaf i mitt fall.</div> <div style="text-align: center"> </div> <div style="text-align: center">Jag inser liksom att superkariärr och sånt enormt fokus på jobbet som jag haft de senaste 10 åren - det kommer jag nog inte ha de närmsta 10 åren. Det är ju enormt livsomvälvande att inse att man personlighetsförändras så pass mycket när man får barn och att man prioirterar om sin vardag för närmsta 5-10 åren på ett sätt man aldrig trodde tidigare. </div> <div style="text-align: center"> </div> <div style="text-align: center">Jag har alltid strävat framåt och uppåt - tänkt<em> "vad kan det här leda till?"</em> DET har varit min motivation. Nu motiveras jag helt plötsligt av mer tid hemma, ska jag väl vara iväg så ska det ge tillräckligt mycket energi eller pengar för att det ska vara värt det. Nu vill jag inte göra något bara för att det är "coolt" eller varumärkesbyggande så som jag gjort innan, det har jag inte tid för <em>just nu. </em></div> <div style="text-align: center"> </div> <div style="text-align: center">Det känns rätt i magen men också läskigt och förvirrande såklart - vem är jag nu om jag inte är karriäristan som gör coola saker och når drömmål tidigt för sin ålder? <em>(ÅLDER - det är något annat vi ska prata om sen... Jag fyller 30 år och för första gången så känner jag att jag inte är "yngst i gänget". Jag har alltid varit ung i mitt jobb, ung för min karriär, ung för att vara förlovad, ung för att starta eget osv osv osv. Nu är jag 30 och det snarare förvänats av mig att jag SKA ha en karriär, vara gift och ha barn. Det är också personlighetsförvirrande... Vem är jag då?)</em></div> <div style="text-align: center"> </div> <div style="text-align: center">Jag är otroligt ödmjuk inför uppgiften att vara mamma, det ÄR det viktigaste jobbet av allt. Men jag måste få erkänna att jag är rädd för att tappa bort mig själv och känna mig oviktig och ocool, att det "viktigaste" jag har att berätta på middagen är att jag kom ihåg att köpa nya d-vitamindroppar till Charles eller ändra i hans garderob tills hans nya storlek istället för att berätta om mitt senaste kända brudpar, vara med i TV under morgondagen eller bli intervjuad för aftonbladet. Är jag fortfarande intressant för min omgivning? Är Rickard fortfarande stolt, inspirerarad och imponerad av sin fru? <em>(Klart han är, det säger han hela tiden men tanken slår MIG.) </em></div> <div style="text-align: center"> </div> <div style="text-align: center"> </div> <div style="text-align: center"> </div> <div style="text-align: center"><em>Livepodda på bröllopsmässan i dagarna tre - det GAV energi och utveckling tack vare att jag gjorde det med dessa två. </em></p> </div> <div style="text-align: center">Jag misstänker att detta är tankar och funderingar som de flesta mammalediga klurar på. Framförallt om man gjort karriär innan, helt plötsligt tittar man framåt och ser att ens utmaningar är HELT ANDRA de man strävat efter de senaste 10-15 åren. </div> <div style="text-align: center"> </div> <div style="text-align: center">Vem är jag nu och sen?</div> <div style="text-align: center"> </div> <div style="text-align: center"> </div> <div style="text-align: center">Har eller har ni haft liknande funderingar?</div> <div style="text-align: center"> </div> <div style="text-align: center"> </div>
