Kaffe vid vattnet | Johanna Kajsons blogg

Efter mammagruppen (där vi pratade om säkerhet, huuu vad läskigt det är att tänka på alla hemskheter som kan hända. Men bra attt de tar upp allt vad barnsäkerhet heter såklart!) så mötte jag upp mamma igen som var iväg på möten samtidigt och så bestämde vi oss för att gå en runda i solen eftersom Charles var såååå trött så jag tänkte att idag somnar han bergis i vagnen. Han var helt slut där han satt tungt och bakåtlutad så jag började gå runt och mycket ritkigt så somnade han tungt rätt snabbt. Yes! Nu går vi... Så vi gick i solen och det var magiskt väder, mamma föreslog att vi skulle gå ner till vattnet på andra sidan om jag trodde det funkade med C och jag sa att han måste sova minst en timme nu för han har sovit på tok för lite de senaste dygnen och sov även för lite i förmiddags. OCH han somnade till sin nap lite sent så han borde vara helt slut - en timme har vi säkert på oss. Jajamen, vi gick ner till vattnet och promenerade längst norr mälarstrand... Köpte med oss kaffe från Le Petit Fance och en macaron och satte oss kort på en bänk och njöt medan Charles sov bredvid i vagnen. Jag var helt lyrisk över hur härligt det var att kunna vara så långt hemifrån och bad mamma fota bilder till bloggen. ÅHHHH DETTA ÄR FÖR BRA FÖR ATT VARA SANT!!! Tänkte jag... Och sen, PANG så vaknade C efter bara 27min och som vanligt så blev han suuuuperledsen (alltså vi snacka gråta så tårarna sprutar men panik i blicken) och det gjorde så ont i mig. Fan också, jag hade hoppats på att inte det skulle bli så att jag fick känna att det inte är värt det att göra utflykter. Vi försökte gå med honom genom gråten, vi bar honom lite och mamma peppade mig att gå lite till fastän han var ledsen för att se om det släppte och för ett litet tag så gnällde han mer än grät. Det kändes som en liten vinst - tills jag sa hejdå till mamma och han bröt ihop totalt igen hela vägen hem. Sista biten brast det återigen för mig och även jag började gråta, så där gick vi hulkande hem och väl hemma slutade han inte gråta. Han hade väl varvat upp sig själv så mycket, jag grät för att jag kände så starkt att jag inte vill utsätta någon av oss för detta och sen grät jag för att jag fick så ont i huvudet. Det brister i mig när han är så ledsen, det gör fysiskt ont i mig när han gråter så. Han gör ju det varje gång han vaknar i sin säng ståendes också och jag kan inte för mitt liv låta honom fortsätta gråta. Nu ska jag natta honom iaf, han fick aldrig somna om sen så han är helt slut och det är jag med. Jag veeeet att ni är trötta på vagntjatet men detta var verkligenheten idag - jag fotade bilderna vid vattnet och var sååå lycklig för att jag var ute på promenad med en sovande Charles men sen när jag grät sista biten hem kände jag bara - nej jag måste nog skriva som det blev. Sanningen... Framförallt när jag fick denna fina kommentaren innan idag: "Hej Johanna, Tack för en bra blogg! Har aldrig kommenterat tidigare men följt din blogg ett tag! Det som får mig att komma tillbaka är hur öppet och ärligt du skriver om din vardag! Du visar livet som den är, inga filter och det behövs verkligen! " Det är precis så jag vill att bloggen ska vara. TACK FÖR DIN KOMMENTAR!!