"Det går inte med Charles" | Johanna Kajsons blogg

Jo, vi måste ju prata om den där meningen som hoppat in i mig som jag egentligen inte gillar men fått acceptera som en del i mitt liv numera. Den där som går ut på att "det inte funkar med Charles". Jag tänkte helt ärligt innan jag fick barn att vårt barn får hänga med överallt och att vi inte skulle anpassa våra planer SÅ himla mycket efter C. Meningen "vi måste vara hemma till sju för då ska han sova" hoppas jag fortsatt vi ska kunna hålla oss lite ifrån, han kan ju faktiskt somna i vagnen om vi är borta... Men , andra grejer har varit för jobbiga att genomföra för att det ska vara värt det. Som att gå ut på promenad med en vän eller gå ner till stan och promenera runt en massa där eller ha med C på en massa möten. Ibland är det inte värt det, klart det går , allt går ju. Men det kanske inte är värt det för föräldern har jag lärt mig och jag vill bli duktig på att säga även det ibland. Att vi inte tycker det är värt det för att vi inte vill gå med en skrikande, arg och förtvivlad C på stan eller ute i skogen t ex. Det där med promenader har varit mitt största mentala hinder eftersom det var så jobbigt första tre månaderna, nu borde jag våga mig på längre promenader igen kanske men jag är inte redo att ev stå 40min hemifrån och enda sättet att komma hem är att bära C och rulla en tom vagn (eller gå med honom förtvivlat gråtandes och skrikandes hela vägen hem men det vägrar jag.) Så jag tackar nej och säger "det funkar inte med Charles". Men vet ni vad, det får vara okej att säga nej och det får vara okej och låta saker ta sin tid. Att jag inte tagit tunnelbana någonstans än t ex, det himlar vissa med ögonen åt men jag undrar varför det är så bråttom med allt? Jag håller ju på att lära mig ett nytt jobb - jobbet som mamma till Charles. Och jag vill vara världens bästa mamma till honom, det mitt fokus nu. Betyder det att jag inte vågar/orkar/kan ta tunnelbanan 30min bort för en fika så är det faktiskt fine, det kommer en tid för det också. Eller att ta med C på gymmet, det gör många jag känner också men jag fattar liksom inte hur det skulle gå till, han lär inte sitta i 55min i något babyskydd å titta på mig när jag tränar så resultatet blir nog snarare att jag är stressad och gör allt halvdant och att jag känner mig misslyckad efter. Och det är det INTE värt. Då väntar jag hellre. Jag har lärt mig vara mer ödmjuk för hur olika det är med olika barn och mammor. Förr klumpade jag ihop alla och tyckte och tänkte (oftast tyst för mig själv såklart) men nu lägger jag mig ödmjukt platt för alla - det är olika, man prioriterar olika och man har olika barn. Alla gör så gott man kan och alla förtjänar förståelse, pepp och stöd. Oj vad flummigt inlägg det blev kände jag nu, skriver från telefonen så det kanske blev lite rörigt men jag hoppas tankeställningen når fram - hur tänker ni? Tankar från er frisörsalong - ser ni träningskläderna?! Jag ska springa hem, iii. Men först ska håret bli lite mörkare och fräschare! Tjing!