Åh vad glad jag är att jag promenerade och hämtade Charles och vilken skillnad att gå med en vettig vagn istället för resevagnen, frisk luft, blå himmel och lite sol trots att vinden var såååå kall.... Något har hänt här hemma dock. Mitt charmtroll har idag brakat loss i detta utvecklingssprång som så många kallar "trotset" och jag känner igen så mycket från det som Jessica skrivit här , Emily skrev om trotsåldern 2.0 och även Claudia skrev om detta och jag tänkte "HJÄLP HAR VI DETTA FRAMFÖR OSS??" och ja visst, idag kom första riktiga utbrotten. Lägg märke till att de var flera och de var panikartiska, långa och sååå högljudda. HJÄLP, jag vet ju att det ska vara så här och jag är rätt bra på att behålla mitt lugn men ändåååå - detta är bara något man ska ta sig igenom va? Det är skittufft och man får ha som mantra att tänka att det är ett UTVECKLINGSSPRÅNG och att man ska vara såååå glad att de vill testa alla gränser så att man får äran att lära dem var gränserna går och vad som är rätt fel. ÅH vad tacksam man ska vara för detta (ehhh, man kan ju inbilla sig det iaf, phuuuu säger jag återigen....) Här är de tipsen jag läst och tagit till mig inför dessa enorma långdragna utbrott; Ett nej är ett nej så försök välja dina nej och ta inte alla strider. Det finns MASSOR som man faktiskt kan göra på något annat vis än man spontant tänker men OM jag sagt nej så håller jag fast vid det och är tydlig med att här kommer man inte igenom oavsett vad. Eftersom jag försöker säga så lite nej som möjligt (om teorin att hålla fast vid ett nej verkligen ska funka) så har jag lärt mig ett knep om att inte svara direkt när jag får en fråga utan att ge mig själv lite betänketid så jag verkligen kan överlägga i min hjärna om jag ska svara ja eller nej, Vi vuxna är experter på att säga nej till saker rent automatiskt men massor av de där snabba "nejen" är kanske inte värt det? Bättre att säga "låt mig fundera" och sedan svara och då säga ja, kanske (som blir ett ja oftast) eller så är det dags att säga nej och vara redo för strid. Bekräfta känslorna eller fråga barnet till och med "är du arg nu, jag ser det, jag ser att du är arg och det får man absolut vara men nu blir det så här. (Eller får man lägga till "jag ser att du är arg men man får ändå inte kasta leksaker/ smälla i dörren eller vad barnet nu kan tänkas göra i ett vredesutbrott...). Jag sätter mig alltid på golvet där jag står vilket ofta är en liten bit ifrån så att jag är på barnets nivå och frågar om C vill ha en kram. Så att han ser att jag är där, jag finns där med en kram när han är redo och ofta kommer han gråtandes direkt till min famn och är arg och ledsen men har själv valt att vara det i min famn och det ger mig styrka att fortsätta behålla lugnet. (Han kan vara arg och gråta länge i mitt knä men väljer inte att lämna så då tänker jag att närheten kanske hjälper liiiite i hans vredesutbrott - argheten och ledsamheten behöver fortsätta och komma ut men han vet att jag inte är arg tillbaka trots att inget förändrats och att mitt nej fortfarande är ett nej.) Det handlar ju inte alltid om den vuxnas nej utan vääääldigt ofta om barnets alla NEJ som är svar på det mesta i den här perioden. Och då handlar det ju om att stå fast vid att vi visst det måste bada eller duscha idag om man nu bestämt det - ibland kan man ju bestämma sig för att skippa det men det viktiga här är att isf bestämma sig snabbt och vara tydlig med det - inte börja fajtas med vad man sagt man måste göra och sedan ändra sig. Ibland MÅSTE man helt enkelt duscha eller bada. Eller så MÅSTE man borsta tänderna och då är det i vissa fall omöjligt att genomföra det utan gråt vilket är SKITTUFFT som förälder så då får man stålsätta sig och visa yttre lugn och kärlek hela tiden. Undvik att fråga barnet om saker som du redan bestämt, då informerar du istället. "Nu ska vi borsta tänderna" eller "Nu ska vi äta och det gör vi vid matbordet" eller "Nu ska vi gå till bilen och ta på oss jacka och skor" istället "vill du borsta tänderna" om nu barnet inte har ett val. Däremot är det SUPER att ge val om saker som inte spelar dig så stor roll, som "vill du duscha eller bada" eller "vill du åka bil eller vagn dit". Våga härda ut skriken och utbrottet - det är känslor som bara måste uuuut för barnet så även om du helst vill få slut på utbrottet så fort som möjligt och att ge upp, muta eller distrahera känns som en lösning som hade känts bäst för dig som vuxen här och nu så är det bättre att behålla lugnet och låta barnet få ur sig alla känslor och för vissa barn kanske det är skönare att göra själv medan för andra (som här hemma) är det bättre och skönare att få göra det i en kram som man själv valt. Jag vet att många stänger in barnet på sitt rum så får de vara där tills de är klara t ex men det skulle inte funka för oss - hitta det sätt som passar såväl dig som barnet bäst - för mig är det att sätta mig ner på golvet och vänta ut det och ge kärlek och förståelse MEN STÅ FAST vid min ståndpunkt. Man får bli arg själv, man får tappa det och såklart är det viktigt att barn ser vuxnas alla känslor som när man blir arg, ledsen, besviken osv - det viktigaste här är att du förklarar och bekräftar vad du känner precis som du gör med barnet. "Nu är mamma ledsen det är därför hon gråter och man får vara ledsen" eller benämna om du tappat det och skrikit och varit arg - berätta att du blev arg och framförallt säg FÖRLÅT för att du höjde rösten och blev så arg. Det är ju så otroligt viktigt att vuxna säger förlåt. Det var lite av dem tipsen jag kämpar med för vi har ju varit igenom detta innan... När superC var 18 månader hade han för-trotsen och den var REJÄL så då anade jag att detta skulle komma igen och läste på en hel del och tränade mig i ovan, haha. Så nu är jag redo att kriga mig igenom detta, heja alla oss som kämpar! Vad är era bästa tips? Och den viktigaste frågan - hur länge pågår denna 2,5/3årstrotsen? <3 för att gilla inlägget
